På väg hem från jobbet plockas Rebelyn Pitao upp av två okända män som tvingar in henne i en vit van. Hennes mun tejpas med gaffatejp och byxorna dras ner. Sedan huggs hon med ett spetsigt föremål. Två hugg i bröstet. Ett genom lungan. Ett genom levern. Kroppen hittas ett dygn senare i floden som rinner genom staden Davao i södra Filippinerna.
– Det är bättre att du läser rapporten innan du träffar mamman, så slipper hon berätta detaljerna, säger den 30-åriga Kelly Delegado, ordförande i människorättsorganisationen Karapatan, samtidigt som jeepen svänger in framför cementhuset med plåttak.
Varje månad besöker han familjer som förlorat anhöriga i utomrättsliga avrättningar för att informera dem om det senaste i utredningarna. Men oftast finns det inte så mycket nytt att berätta.
– Hon var en oskyldig dotter, lite blyg, säger den sörjande mamman i ett tomt flickrum med armarna kring marmorurnan med aska.
Trädgården är full med ved och höns. Sedan begravningen i våras har vare sig mamman eller den dotter hon har kvar i livet vågat lämna huset. Bakgrunden till familjens olycka är att fadern, Leoncio Pitao är en känd gerillaledare i den Nya Folkarmén. När ett mord på hans bror inte fick honom att komma ner från bergen, mördades även hans dotter.
– Det är närmast tradition inför ett val med omfattande utomrättsliga avrättningar. Regimen blir allt mer desperat i sin iver att undanröja alla hot, säger Kelly Delegado, tänder en cigarett och kör vidare i dödens hjulspår.
Ingen vet riktigt när det började. Våldskulturen på Filippinerna är lika gammal som nationen själv. Trehundra år av spansk kolonialism och ett halvt sekel under USA fram till självständigheten 1946 följdes av mörka decennier under diktatorn Marcos och hans skosamlande hustru. Men den folkiga revolutionen som sopade bort diktaturen 1986 löste inte upp landets konflikter. Det politiska livet i Filippinerna domineras fortfarande av en liten elit med starka band till USA och valrörelserna kantas av våld.
Bakgrunden till mordvågen är att den sittande regeringen med president Gloria Arroyo i spetsen 2001 bestämde sig för att få ett slut på konflikten med landets gerillagrupper.
– Resultatet ser du här, säger Kelly och håller upp en trave med gulnade mappar med gummisnoddar kring.
Alla innehåller dokumentation av utomrättsliga avrättningar av fackföreningskämpar, bönder, läkare, oppositionella politiker och journalister. Totalt har det blivit 1 118 fall sedan 2001.
– Regeringens antigerillaoperation ”Oplan Bantay Laya” slår främst mot den obeväpnade legala oppositionen, inte mot gerillan, säger Kelly.¬
2007 blev situationen så alarmerande att FN sände sin särskilde rapportör för utomrättsliga avrättningar, Philip Alston, som riktade skarp kritik mot den filippinska militären och regeringens passivitet. Regeringen svarade med en egen kommission som även den konstaterade att ”en grupp med militär kapacitet” låg bakom flera av morden. Men inget hände. De fällande domarna uteblev. Mordvågen rullade på.
– Bristen på fällande domar har spätt på våldet och rättslösheten eftersom budskapet blir att man kan komma undan med att mörda politiska fiender, säger Kelly Delegado.
Men vad finns det då för bevis för att militären skulle vara inblandad och stämpla civila organisationer som statens fiender?
– För ett år sedan läckte ett dokument ut från militären med namnet ”Order of Battle”. Där återfanns 158 civila organisationer och 122 individer. Näst överst på listan fanns mitt namn, säger Kelly Delegado.
Överst på listan stod bondeledaren Celso Pojas.
– Ta fram hans mapp, så kör vi dit säger Kelly och hoppar in i bilen.
Färden ut från staden Davao går genom oändliga rader av bananplantager. Filippinerna är en av världens största exportörer och här pumpar produktionens hjärta. Området är även ett av de fattigaste: Medellivslängden är landets lägsta med i snitt 57 år – en fjärdedel är analfabeter.
Men regionen är mycket rik på olja, mineraler och andra naturresurser. De stora jordägarna och gruvbolagen har tillåtits utrusta egna privatarméer för att skydda sig mot rebeller.
Byn som Celso Pojas bodde i har under de senaste åren flera gånger ockuperats av militären eftersom invånarna anklagats för samröre med gerillan och i de omkringliggande bergen skyddas mark som tagits över av gruvbolag av filippinsk militär.
Framme i byn sitter den senige 72-åriga Felix Pojas utanför ett enkelt trähus med en bild på sin son.
– Det som gjorde Celso Pojas kontroversiell var hans krav på en jordreform. Som ordförande för de jordlösa tog han strid mot jordägarna, berättar fadern och visar oss sonens grav.
– Den enda jord min son själv ägde är den han begravdes i. Det är en stor tragedi för en far att begrava sin son. Hade han varit sjuk hade jag kunnat hantera det, men nu gör det ont, så ont, säger Felix Pojas med gråten i halsen.
Ytterligare ett par timmars bildfärd från staden Davao sitter människorättsadvokaten Antonio Azarcon 58, och sippar på en rejäl grogg på sin egen restaurang. Ljuslyktorna och coverbandet kan inte dölja det faktum att lokalen är nästan helt folktom.
– Det är farligare i dag än under Marcosdiktaturen. Då visste man att det rådde undantagstillstånd och att vanliga lagar inte gällde. Det var mer rent spel. Men i dag när det ska vara demokratiskt och människor ändå mördas, är det helt hopplöst att vara advokat, säger han och sveper glaset.
Frustrationen är begriplig. Han har jobbat på ön Mindanao sedan 1995 utan att ett enda politiskt mord klarats upp. Inget har ens gått till rättegång.
– Folk är rädda. Många går runt som levande döda, de är inte längre människor utan har slutat leva, säger Antonio Azarcon.
Han menar att det gör hans roll som advokat allt viktigare.
– Om vi advokater inte kan ge hopp om att rättvisa kan skipas kommer samhället lösas upp. Var tror du alla släktingar till offer skulle göra om de tappade hoppet? Om de slutade att komma till mitt kontor? De hade gått upp i bergen. Det hade blivit inbördeskrig.
I opinionsmätningarna inför valet ser det ut som om den sittande presidentens koalition kommer förlora makten till den före detta presidentens son. Storpolitik på Filippinerna är en fråga för ett fåtal familjer.
Enligt Antonio Azarcon beror det på att politik på Filippinerna handlar två saker: Vapen och pengar.
– Alla större politiker har egna privatarméer. För att bli vald här på Mindanao behöver du stöd av de stora gruv- och skogsbolagen.
Själv valde han att ställa upp i 2007 års guvernörsval. Men trots att han ledde i opinionsundersökningarna förlorade han stort även i sin egen hemstad när rösterna räknats.
– Jag kan namnge mördare och peka ut militärer och därför kommer jag nog inte vinna ett val här på Mindanao, säger han.
Men kandidera vill han för att ge människor hopp om ett alternativ.
– Ibland vill jag skaffa en revolver, säga ”make my day” och skjuta tillbaka, men så sätter jag mig ner och skriver ännu en rapport om en försvunnen person.
Frustrationen och rädslan syns också i Kelly Delegados ögon. Att samla bevis mot militären och dödspatrullerna är inte riskfritt. Hans företrädare på ordförandeposten i människorättsorganisationen lever inte längre och själv sover han efter att ha mottagit flera hot aldrig fler än två nätter på ett och samma ställe.
– För att kunna slappna av super jag mig full och sjunger karaoke, det är det enda som hjälper, säger han och skrattar.
Men situationen är inte nattsvart. Trots mordvågen är den civila oppositionen till presidenten med bonde-, student- och kvinnoorganisationer mer aktiva än någonsin. Mordet på Celso Pojos har enat småbönder och jordlösa och flera begravningar har den senaste tiden förvandlats till demonstrationståg mot regeringens passivitet.
Kelly Delegado hoppas att det internationella samfundet inför valet tydligare kräver att avrättningar av oppositionella utreds.
– Landets politiska scen är som tagen ur en Vildavästernfilm, om inte ansvariga politiker och militärer ställs till svars kommer dödssiffran fortsätta att stiga, säger Kelly Delegado, och tänder en ny cigarett.
på kartan för att läsa artiklar från respektive område.