Mitt i den globala ekonomiska krisen invigs en rekordskyskrapa i Förenade Arabemiraten. Burj Dubai är högst i världen – och byggd på ett skuldberg. Här bland avsomnade byggkranar finns också en annan berättelse: de arbetslösa och skuldsatta migrantarbetare som byggt staden och som nu skickas hem. Tre år efter specialbilagan om det lilla schejkdömet återvände Arbetaren till Dubai.
I höst strandade Dubais drömmar och gästarbetarna började lämna landet. Många åkte hem till Indien. Det utlöser kriser i båda länderna där man nu försöker förstå konsekvenserna. Här är berättelsen om Karnelu och hans familj i Kerala.
Gästarbetarna kommer hem
I höst strandade Dubais drömmar. Ekonomin kollapsade och gästarbetarna började lämna landet. Många återvände hem till Indien. Martin Schibbye och Jonas Gratzer träffade gästarbetaren Karnelu i Dubai och reste sedan hem till hans familj i Kerala. Där väntar frun Asha och dottern Avantika på att Karnelu ska komma hem. 6-åriga Avantika vill gå på tivoli med pappa. Läs ett reportage i Arena #1-2010 (ej på nätet).
Om Dubai-reportagen
Tillbringade en vecka i Dubai och Abu Dhabi sommaren 2009. Hängde med gastarbetarna, spelade cricket med indier, slängde käft med Filippinskor och förde långa bussdiskussioner med byggnadsarbetare från Pakistan, Bangladesh och Nepal. På varje säte en historia. På varje busshållplats en novell. Alla vantrivs men ingen vill hem. Att följa samma arbetare på jobb och fritid under flera dygn har gett många goa citat och miljöer.
Men det ar inte unikt. De senaste aren har journalister rest i skytteltrafik till UAE for att skriva om gastarbetarnas villkor kontra den vulgära lyxen.
– So you are a journalist, here to write about the horrible conditions for the workers?
Men det ar inte sa många som efter att hört historierna rest vidare till deras hemländer for att träffa familjer och få hela kedjan. Förklaringen ar inte bara bristen pa fackföreningar och byggboomen i Dubai. Många av svaren finns i Indien och på Filippinerna.
Mellanösterns medel- och överklasshem är fyllda av asiatiskt tjänstefolk. Deras blyga inkomster blir till miljardinkomster för hemländerna. Fattigdom driver asiatiska kvinnor att ta hand om andras hem och familjer i främmande land. Det finns omkring en kvarts miljon filippinska migrantarbetare i Dubai. Framför allt inom servicebranschen: på hotellen, i restaurangerna och tvätterierna. Eller i hemmen som hembiträden och barnflickor.
Vi har intervjuat hembiträden i Dubai och på Filippinerna.Vi följde också den förbjudna fackliga
organisationen ”Migrante” i Dubai som ofta blir kontaktade av hembiträden som ringer för att berätta att de blivit hotade av sina arbetsgivare, att de inte får bra mat, att de är inlåsta eller att de inte får ut sin lön.
Festen är över i Dubai. Finanskrisen har punkterat världshistoriens mest extravaganta
fastighetsbubbla. Den gigantiska konstgjorda skärgården på 300 öar i Persiska
viken utanför Dubai, skulle skapa en världskarta och efterlikna världens länder. Men
kreditkrisen och de häftigt fallande fastighetspriserna i Dubai har tvingat byggbolaget
att stoppa projektet som redan börjat förfalla.
De som byggde världen är fattiga gästarbetare från Sydasien. Enligt
flera rapporter börjar de nu skickas hem. ILO, FN:s internationella arbetsorganisation,
varnar för att den ekonomiska krisen kommer att slå särskilt hårt mot världens etthundra miljoner migrantarbetare.
Under en veckas tid följde vi gästarbetare i Dubai. Spelade vi cricket med
indiska byggnadsarbetare, slängde käft med Filippinskor och förde långa bussdiskussioner med byggnadsarbetare från Pakistan, Bangladesh och Nepal. På varje säte en historia. På varje busshållplats en novell. Alla vantrivs men ingen vill hem. Att följa samma arbetar på jobb och fritid under flera dygn gav många starka citat och miljöer från ett sjunkande ökenrike.
Vi tillbringade en vecka med den indiska byggnadsarbetaren Tipi i Dubai
som bygger stadens nya tunnelbanenät. Det längsta förarlösa i världen, luftkonditionerat och utrustat med trådlöst internet. Vi spelade cricket med hans kollegor på kvällarna och var med dem på jobbet på dagar och nätter. Alla vantrivs men ingen vill hem. Att följa samma arbetare på jobb och fritid under flera dygn gav flera en bra bild av situationen.
Men det verkligt unika var att vi därefter reste till södra Indien och på plats hos Tipis
familj i Indien kunde ställa frågan vad det betyder konkret när pengaströmmen sinar.
Vi fick en inblick i Tipis liv och verkligheten för gästarbetarna i Dubai. Att i samma
reportage kunna spegla när han ringer dottern och när dottern ringer honom på andra
sidan jorden är unikt.
Vi besökte också rekryteringskontor och pratade med politiker och forskare om arbetskraftsexportens betydelse för länderna.
