KARIBIENS SVENSKÖ. Det har gått 128 år sedan Sverige avslutade sitt koloniala äventyr i Västindien. I Svenska dagbladet kan man den 24 december 2006 under rubriken ”Karibiens svenskö” på tre sidor läsa om: skönheten, lugnet. Integriteten. Den franska gastronomin. De förstklassiga hotellen. De trendiga barerna. De svenska gatunamnen. Allt finns. Och så stränderna förstås. 22 stycken. Kritvita.
När Ostindiefararen – briggen Götheborg– rundar Godahoppsudden sommaren 2006 presenteras Sverige i högtidstalen som en ”en nation utan kolonialt förflutet men med en lång historia av internationell handel.” Det är en aktiv historieförträngning. Sverige hade inte bara ett ostindiskt kompani. Vi hade även ett västindiskt3. Dess historia är betydligt mindre känd. Ingen har drivit idén att bygga en kopia av den svenska briggen Elisabeth som den 9 oktober 1805 under befäl av kapten Pyke ankommer S:t Barthélemy efter 63 dagars resa från Afrika med en last av 176 ”Nya Negrar” – slavar. Svenska slavar.
Varför? Någonstans på vägen har de svenska kolonierna försvunnit ur vår historia. Det är alltid andra som har kolonier, fraktar slavar och brännmärker barn till slavar4. Men under ett antal år bedrevs denna verksamhet också under svensk flagg. Våra förfäder byggde upp ett aktiebolag för slavhandel, organiserade slavexpeditioner, inrättade en särskilt tull på slavar och införde i vår grundlag särskilda slavlagar. Och detta för enbart tvåhundra år sedan.
Industrialismens tidiga historia är inte bara förbättringar inom jordbruket, tekniska innovationer, järnvägar, stålverk och spinning-Jenny. Hit hör också den så kallade triangelhandeln mellan Afrika, Västindien och Europa. Och till denna historiska process som kom att betyda mycket för Europas industrialisering måste vi lägga de 25 vulkaniska kvadratkilometer i Karibiska havet som 1784-1878 var svenskt territorium och som fortfarande går under namnet S:t Barthélemy.
Den svenska slavhandelns uppgång och fall är en rafflande historia. Under 94 år befinner sig svenskön S.t Barthélemy i brännpunkten för flera storpolitiska skeenden. Kolonins historia speglar både den internationella utvecklingen och Sveriges roll under stormaktskrigen mellan England och Förenta staterna, den franska revolutionen, Napoleonkrigen, svallvågorna av de sydamerikanska befrielsekrigen och debatten om slaveriets införande och avskaffande. Allt inramat av de politiska och handelspolitiska strömningarna i brytpunkten mellan merkantilism och liberalism.
Det svenska bidraget till slaveriets upprätthållande och så småningom avskaffande visar att
begrepp som kolonialism och branscher såsom människohandel borde utgöra en större del av vår egen gemensamma historia. Varför det inte är så, varför vi envisas med att tro ”vi alltid varit lintottar som stått upp till knäna i leran och oskyldigt glott under lugg på världens värsta hemskheter,“ frågade sig nyligen tillexempel Ola Larsmo i DN.
Den svenska bilden av koloni S:t Barthélemy – som man möts av idag – är under en spännande omprövning. Den småputtriga, romantiserade och oproblematiska bilden av kolonin – som en exotisk kuriositet snarare än som en del i ett ekonomiskt och politiskt kolonialt projekt som byggde på förhoppningar om att få del i den lukrativa slavhandeln – är på väg att förändras.
På senare år har en trend av omprövning gjort sig gällande vad gäller svensk kolonialhistoria. Tre publika exempel på detta är det Etnografiska Museets Kongoutställning 20067, projektet Rethinking Nordic Colonialism samt serien Slavarnas släkt som sändes i Sveriges Television under sommaren 2005. Mer kritiska framställningar framstår idag som mer regel än undantag. Denna uppsatts bekänner sig till denna strömning av omprövning och kritisk analys.
Läs uppsatsen från 2007 som pdf här.
på kartan för att läsa artiklar från respektive område.