Mopeden gungar till lätt och är nära dikesrenen innan accelerationen får den på rätt köl igen. Världens kortaste körlektion har precis avslutats.
– Gas, blinkers och broms. Ok?
– Ok!
Den hektiska staden Chang Mai försvinner i backspegeln och hela norra Thailand ligger öppet framför de två små hjulen. Försäkringen för fyra kronor per dygn känns motiverad. Med godkänd hjälm och grönt ljus är det bara en liten detalj kvar: hur kör man?
– Glöm inte att det är vänstertrafik, ropar körskoleläraren som ett sista råd.
Det visar sig snabbt vara ett faktum som flera tuk-tuk-förare och andra mopedister missat. Trafiken i bägge riktningar blir till slut så intensivt att vägrenen känns tryggare.
Planen är att köra norrut från Chang Mai, till staden Pai uppe på högplatån och sedan sätta kurs mot den burmesiska gränsen vid staden Mae Hong Son.
En tur på cirka trettio mil.
Med hjärtat i halsgropen, väl ute ur Chang Mai slingrar sig vägen mot Pai upp i ett grönskande bergsmassiv. Uppe i bergen öppnar ett dramatiskt landskap upp sig. Dimslöjorna och molnen rullar nedför de skogsklädda sluttningarna och skapar en sagolik stämning.
För tjugo år sedan var många av sluttningarna röda av opiumvallmo. Närheten till den gyllene triangeln mellan Burma, Thailand och Kina gjorde området till en fristad för smugglare och gerillasoldater. I dag är det majs, ris och kaffe som odlas och fler och fler lokala turister söker sig norrut, för att fly storstadsstressen i Bangkok.
Det enda som gör det svårt att njuta av resan är att ögat ständigt söker sig till bränslemätaren som sjunker i samma takt som vägen stiger.
Dessutom talar statistiken talar sitt tydliga språk. Antalet olyckor där turister omkommer i trafiken är i dag så högt att det på de större turistorterna finns begravningsbyråer specialiserade på att flyga hem utlänningar. Under förra året dödades 12 000 människor i trafikolyckor i Thailand. Ett snitt på 33 döda per dag vilket kan jämföras med Sverige där vi har omkring 200 – 300 dödade i trafiken varje år.
Överlever man resan rullar mopeden efter flera timmars knixande i backarna fram till staden Pai, belägen på en högplatå. Det billiga boendet och eviga festivalstämningen lockar hit tiotusentals ryggsäcksturister varje år. Bakom bardisken på den modernt inredda baren Almost Famous suckar ägaren över gästerna.
– Det här är tredje baren jag driver och det blir nog den sista här i Pai, utlänningarna är tokiga, säger hon.
Den explosionsartade turistboomen har skapat en hel del problem. Varje år begår flera turister självmord i staden och tingsrätten dömer besökare på löpande band för olika förseelser som droginnehav och misshandel.
Det ökade antalet thailändska turister har också förändrat stadsbilden. Priserna har gått upp och flera exklusiva boenden har öppnat. Men första generationens ryggsäcksturister gör sig ständigt påminda. På gatan utanför baren sitter en barfotaarmé av övervintrade hippies och spelar gitarr.
– En del platser på jorden är magnetiska och drar till sig människor av en viss typ. Alla som är här har dragits hit av krafterna, säger en 25-årig britt på största allvar.
Flickvännen, som volontärarbetar på ett center för elefanter som har haft det svårt i livet, nickar instämmande.
Vägen från Pai son till Mae Hong Son är i bra skick och bilarna få. Det sägs att den cirka tio mil långa sträckan består av 1856 kurvor vilka var och en gör resan till en riktig upplevelse. På andra sidan bergen, i en bördig dalgång, ligger den välbevarade hemligheten Mae Hong Son även kallad Muang Sam Moke "de tre dimmornas dal". Få hittar hit men de som tar sig tid att korsa bergskedjan blir inte besvikna. Omgiven av tät skog ligger staden som ett smycke i dalgången. Men de flesta kommer inte hit för staden utan dess omgivningar.
Ett populärt och omdiskuterat resmål är ”långhalskvinnornas” by Nai Soi. Pa-Dong stammen har blivit världsberömd på grund av kvinnorna bär mässingsspiraler som pressar ihop revben och skapar den säregna giraffeffekten. Bakom ett träbord står de två systrarna Mada och Mawa. Deras föräldrar kom hit på 1980-talet, som flyktingar från diktaturens Burma.
– Jag får välja själv om jag vill ha ringar eller inte, säger den 10- åriga Mada, som har flera varv med mässing runt halsen.
Att besöka byarna är en omdiskuterad aktivitet. Är det ett kommersialiserat mänskligt zoo eller ett bra sätt att stödja flyktingar, fördrivna från sitt land, på deras egna villkor?
Mada säger att hon inte känner sig tvingad men att det är tråkigt att bära dem.
– När jag blir äldre tänker jag ta av dem.
Ett faktum som talar för att traditionen har exploaterats är att bruket med halsringar på många platser i Burma dött ut, medan den här i de turistanpassade byarna lever vidare.
Drömmen för alla ungdomar i byn är att bli accepterade som kvotflyktingar och börja ett nytt liv i USA.
– Om vi får en chans att resa bort tar jag av mig ringarna, säger den 10-åriga Mada.
En timmes körning norr om ”långhalskvinnornas” by, ett stenkast från den burmesiska gränsen ligger den ödsliga byn Baan Ruam Thai. Eftermiddagssolen rinner ner genom barrträdens kronor och doften av kåda gör att Bangkok, ja själva Thailand, känns långt borta. På en brygga vid en skogssjö sitter den 20-åriga Ngoe Ngoe.
– Jag hörde talas om den här platsen för fyra år sedan och har sedan dess planerat att resa hit. Det är bra men ensamt. Jag är ju själv här, säger den Ngoe Ngoe och ser ut över den blanka sjön.
Hemma i Bangkok jobbar hon med turism på vandrarhemmet Lub D. Under långhelgen passade hon på att ”komma bort från kaoset”. Men lugnet bedrar, på ett kafé bredvid sjön bävar ägaren inför turistinvasionen.
– 4 000 personer har bokat boende här under det buddhistiska nyåret, säger den sextioåriga kaféägaren Lom Pala.
Liksom de flesta i byn kom han för tjugotalet år sedan gående som flykting över den långa och porösa gränsen mot Burma. Konflikterna mellan den burmesiska militärjuntan och shanfolket tvingar fortfarande varje år nya Burmeser att fly till Thailand, varifrån de får svart att återvända. Byns namn Baan Ruam Thai betyder just ”en blandning av folk”.
Under den sista sträckan från skogssjön tillbaka till Pai har man vant sig vid att uppleva norra Thailand på två hjul. När man reser med motorcykel genom nationens hjärta är det inte svårt att förstå varför regionen av thailändarna själva ses som ett nationellt Shangri-la, med natur, kultur, tempel och ren klar luft.
Efter ett över 30 mil långt äventyr på vägarna rullar mopedens två hjul in framför uthyrningsfirmans lokaler i Pai.
– Är allt ok? undrar kvinnan bakom receptionen.
– Ok!
på kartan för att läsa artiklar från respektive område.