En av Asiens äldsta gerillor har länge avskräckt från resor till Filippinerna. Men den som vågar sig på ett besök och ger landet tid kan hitta både charm i Manila och högljutt nattliv och lugna stränder bland de många öarna.
En resa i Filippinerna är en resa i Many Pacquiao-land. När den filippinska nationalhjälten boxas stannar allt. Stämningen på arenan är elektrisk, sorlet från den 50 000-hövdade publiken öronbedövande.
Manny Pacquiao från Filippinerna och Joshua Clottey från Ghana står i varsin ringhörna och småhoppar av nervositet medan de stirrar varandra i ögonvitorna. Domaren kallar dem till mitten av ringen och summersignalen blåser till batalj.
Ett dygn tidigare håller hela nationen andan. Tusentals kilometer från det dansande strålkastarljuset på Cowboy Stadium i Arlington Texas, USA, i den filippinska semesterorten Boracay springer kyparen Cyrus Delegado snabbt mellan borden på grillbaren Obama.
Värmen dallrar i rummet. Alla väntar på matchen. Cyrus är så nervös att han har svårt att jobba. I morgon kommer blicken vara klistrad på tv:n.
– Pacquiao kommer att vinna, men frågan är om det blir på poäng eller knock, spår han.
Den 32-årige boxaren är inte bara sjufaldig världsmästare. Han är hela det filippinska örikets idol och ett ljus i fattigdomens mörker. Hans fattiga uppväxt och framgång inspirerar.
Filippinerna var länge en av Asiens bäst bevarade hemligheter och omloppsbanorna för resenärer sträckte sig sällan över Sydkinesiska havet.
Förklaringen stod att finna någonstans i det faktum att en av Asiens äldsta gerillor sedan 1968 hade bekämpat regeringen och att militanta muslimer slåss för självbestämmande i landets södra delar, i kombination med en amatörmässig marknadsföring och en politisk scen som hämtad ur en dålig vilda västernfilm.
Men även om UD fortfarande avråder från alla resor till den sydligaste ön Mindanao, har man som turist inget att oroa sig för – så länge man inte planerar att gripa makten.
För den som vågar korsa Sydkinesiska havet väntar en rik belöning. Filippinernas 7 000 öar har något för alla smaker. I dag förändras öriket snabbt. Boracay utsågs 1989 till världens vackraste strand av tidningen Forbes.
Sedan dess råder här allt annat än ett stilla lugn. Eftermiddagens loja badliv övergår snabbt i ett hektiskt och högljutt nattliv.
Låten Promise Me av Beverly Craven letar sig ut på stranden från ett av otaliga karaokeställen. Polisinspektör Vicky Ragonton tar i från knäna och sjunger om sin man som arbetar utomlands.
Sångtexten, som handlar om att vänta på kärleken, innehåller mer verklighet än den filippinska nationalsången. Varje dag lyfter sex fullsatta jumbojetplan från huvudstaden Manilas flygplats med arbetskraft till 170 olika länder och till alla de sju haven. Migration är för den filippinska ekonomin vad bilar är för Detroit: religion.
Som polis är Vicky Ragonton dubbelt glad över morgondagens boxingsmatch.
– Hela nationen kommer att stå stilla. Brottsligheten i Manila kommer att sjunka till noll, även sexhandeln stannar av och på karaokebarerna lägger man ned mikrofonerna, säger hon.
Från strandens karaoekebarer går en asfalterad väg på vilken Filippinernas svar på Thailands tuktuk – tvåtaktsmopeder med sidovagn – knattrar fram i skytteltrafik. Att färdas över ön är som att resa genom en fruktträdgård. Allt växer här: bananer, mangofrukter, papaya och guava. De omgivande bergen är som en kanvasduk av lantlig stillhet.
Det tar 30 minuter att ta sig till öns nordspets och en landsbygd som känns som 1800-tal. På en lokal pub av enkla brädor sitter Emanuel Corona och Kelly Locsin och diskuterar likheterna mellan Pacquiaos kommande match och den filippinska nationalsporten tuppfäktning.
Varje söndag efter kyrkan fylls tuppfäktningsarena till bredden. Tupparna utrustas med rakbladsvassa knivar på benen innan de drabbar samman.
– En tupp som överlever sju slagsmål belönas med pension, mat och sex, berättar Kelly Locsin och sammanfattar samtidigt den filippinska nationalkaraktären.
Mellan liv och död går en rakbladstunn linje. Livet är en kamp för att hålla sig på rätt sida om den linjen.
– Vinner Pacquiao borde han göra som tupparna, säger de och skrattar.
Mycket på Filippinerna handlar om konflikter. De 300 åren som spansk koloni har inte bara satt sina spår i religionen, utan även i humöret. ”Asiens Colombia” är ett av nationens många smeknamn.
Vid strandkanten står fiskarsonen Juan Drilon och försöker sälja in en våghalsig resa. När det blåser åt rätt håll kan man nämligen segla över det öppna havet till ön Palawan.
– Det tar några dagar, men jag har gjort det förr, lugnar han.
Säkerhet är inte en filippinsk paradgren. Samhället präglas närmast av fatalism, man sätter sitt hopp till tur och vidskeplighet. När inte det hjälper blandar man in Gud.
De filippinska öarna kallas ofta för Sydostasiens sista vildmark. Det är de inte.
Även om Gud var hög när han skapade kalkstensgrottorna och de vita resekatalogstränderna med kokosnöttyngda palmer som doppar sig i det turkosa vattnet, kan man även här råka trampa på glasskärvor från flaskor eller bensinbomber som används av lokala fiskare.
Men trots det pågående kriget mellan miljöorganisationer, ledda av dykfirmor, och fiskare drivna av fattigdom har man en god chans att hitta paradisstränder liksom dykning i absolut världsklass.
Tillbaka på baren Obama pågår radions förhandssnack inför matchen på högsta volym. Cyrus Delegado har satt en stor slant på nationalhjälten Pacquiao. Men att Pacquiao kandiderade i årets val på Filippinerna gillar han inte.
– Han är en boxare - ingen politiker, säger han.
Rädslan för att hjälten ska smutsa ned sina händer med politik är stor. Men det finns en optimism att landet efter valet ska skaka av sig problemen och hinna ifatt sina asiatiska tigrar till grannländer.
Summern tutar. Matchen är slut. Many Pacquiao lekte med Joshua Clottey genom hela matchen och tilldömdes segern på poäng av enhälliga domare. Nu väntar världen på drömmötet mellan Pacquiao och den amerikanska boxaren Floyd Mayweather i en kamp om världsmästartiteln i november.
Räkna med att landet då står stilla igen.