Plötsligt tar den smala skogsbilvägen tvärt slut. De tolv armésoldaterna från den 46:e infanteribataljonen gör en snabb avsittning och sprider ut sig i en igelkottsliknande formation bland de gräsbeväxta kullarna. Motorerna stängs av. Det blir dödstyst.
– Vi är framme, stig ut, säger Aquilles Zonia och drar upp minibussens skjutdörr. Han är journalist på dagstidningen The Inquirer och en av de få som överlevde den där dagen.
Sikten är fri i alla väderstreck. Det enda som vittnar om vad som skett här i den fattiga provinsen Magindanao i södra Filippinerna för 105 dagar sedan är den vända jorden.
– Det luktade blod och bensin. På botten av den största gropen såg jag mänskliga rester, sedan den krossade tv-bilen från UNTV som jag själv hade rest med ett tag, på den flera kroppar och över dem en Toyota med passagerare som bara hade oturen att köra förbi vid fel tidpunkt, säger han samlat.
Totalt grävde polisens tekniker ur röran av stål, kött och jord fram 57 kroppar och sex fordon. Flera av kropparna var våldtagna, halshuggna och skjutna i munnen av de 100 beväpnade män, ledda av guvernörens son Ampatuan junior, som enligt vittnen kidnappade karavanen.
– Sir, någon kommer!
Aquilles Zonia berättelse blir avbruten av ett varningsrop från en av soldaterna som från sin post ser hur en kolonn med ett tiotal svartklädda män snabbt närmar sig. Löjtnanten tvekar några sekunder innan han ger ordern:
– Hoppa in i bilarna!
Tre månader efter massakern är platsen fortfarande en politisk krutdurk. Trots att den filippinska armén sedan november 2009 har fyra bataljoner i provinsen utmanas statens våldsmonopol av klanens 3000 man starka privatarmé. 196 klanmedlemmar sitter häktade för ”uppror” – en är åtalad för mord.
– För att förstå hur mäktig Ampatuanklanen är ska man komma ihåg att oppositionens presidentkandidat i förra valet inte fick en enda röst i regionen, säger Aquilles Zonia, tillbaka i minibussen.
Filippinerna styrs i mångt och mycket av mäktiga familjer som i sin tur levererar röster till president- och senatorsvalen. När vice borgmästaren Esmaelm Magindandatu bestämde sig för att utmana klanens makt genom att ställa upp i valet i maj 2010 var det en stor nyhet och journalisterna slöt upp mangrant i kortegen. Aquilles Zonia minns att säkerhetsdiskussionerna på morgonen var hetsiga efter att militären hade avslagit politikernas begäran om eskort.
– En del ville att beväpnad polis skulle följa med, men politikerna bestämde sig för att det skulle uppfattas som en provokation och valde att enbart skicka sina fruar och oss journalister, utrustade med kulspetspennor, säger Aquilles Zonia.
Han satte sig i tv-kanalen UNTV:s minibuss, men beslutade sig för att byta bil när kortegen fyllde på bensin. En av hans kolleger behövde sedan hämta en laddare på hotellet. I lobbyn fick han höra att personer på motorcyklar hade frågat efter dem. De bestämde sig då för att avbryta och började ringa mobil efter mobil, men ingen svarade.
– Jag skulle ha blivit dödad tillsammans med mina kolleger, säger Aquilles Zonia.
På det lokala journalistförbundets medlemsmöten har sorg, hat och ilska över en långsam rättsprocess dominerat mötena efter massakern.
– Det som hänt har inte skrämt oss, tvärtom har det fått oss att bli mer aggressiva i vårt arbete för sanningen och i kampen för pressfriheten, säger journalistförbundets representant i General Santos, Rommel Rebollino.
Trots att förbundet förlorade 12 medlemmar från staden tror han inte att journalistikens innehåll kommer att påverkas av massakern, däremot är konsekvenserna omfattande för det praktiska arbetet. Tidigare uppmanande förbundet journalisterna att jobba i par, sedan i grupper. Som en reaktion på massakern hölls nyligen en kurs i hur man upptäcker om man är förföljd och hur man skaffar sig oregelbundna rutiner för att försvåra för kidnappare.
– Nu när inte heller ett stort antal hjälper måste vi jobba om säkerhetsinstruktionerna helt, ingen historia är värd att dö för, säger Rommel Rebollino.
Under de senaste åren har förbundet i flera kampanjer lärt ut att pressetik och objektivitet är det bästa skyddet mot kulor. Men nu ifrågasätts strategin av flera medlemmar eftersom mordvågen mot journalisterna fortsatt trots förbundets alla temadagar om pressetik. Fler bär i dag vapen och menar att eftersom regeringen inte skyddar dem måste de göra det själva: "bättre att bli arresterad än att bli skjuten", är logiken.
Det är en utveckling som det filippinska journalistförbundet är starkt kritisk mot.
– Det är myndigheterna som ska jaga förövarna, bära vapen och slåss inte vi journalister, säger Rommel Rebollino.
Men problemet på Filippinerna är att det inte har skett, menar pressfrihetsorganisationen Committé to Protect Journalists (CPJ). I den årliga ranking som organisationen gör placerades Filippinerna – före massakern – som den farligaste demokratin i fredstid att arbeta i. Bristen på fällande domar under de senaste åren har också fått våldet att accelerera, anser organisationen.
För flera redaktioner har massakern gjort en svår situation svårare.
– Eftersom jag är den ende som fortfarande lever blir mitt jobb inte längre att enbart lägga sista handen vid tidningen, utan även att skriva, intervjua, sälja annonser och sitta uppe på nätterna och redigera sidorna i Pagemaker. Det är ett helvete, säger Ferdinand Solinap, 31-årig redaktör för tidningen Periodico, trött.
I massakern förlorade han alla sina fem kolleger. För att kunna klara utgivningen har redaktionen flyttat hem till köket och frun dragits in i korrektur- och redigeringsarbetet.
– Tidningen har blivit en familjeangelägenhet, det är svårt att hitta nya kunniga medarbetare när en hel generation journalister har mördats i staden, säger Ferdinand Solinap.
På en yta stor som en basketplan inne på regionens polishögkvarter breder ett minibussarnas Guernica av förvridet stål, kulhål och krossat glas ut sig.
– Med all denna bevisning borde rättssystemet ha kunnat lösa morden effektivt. Om inte regeringen kan ge rättvisa åt mina kolleger kan vi glömma oss själva som en civiliserad nation, ja vi kan glömma oss som en nation överhuvudtaget, säger Aquilles Zonia när han ser resterna av tv-bilen han själv satt i den ödesdigra dagen.
På gräset står även förövarnas bepansrade fordon med kulsprutor, målade med falska polismarkeringar. De beslagtogs i husrannsakan mot klanens gods. Mitt bland dem står även den grävskopa som förövarna använde för att krossa minibussarna och gräva ner offren.
Rättsprocessen mot en klan med starka politiska kontakter och kapaciteten att hota eller till och med döda vittnen är ett tufft test för rättsväsendet på Filippinerna. Men Aquilles Zonia känner ingen rädsla när han för The Inquirer bevakar det kommande guvernörsvalet, som ser ut att bli ännu en seger för Ampatuans.
– Gud gav mig en andra chans. Mer än trettio av mina kollegor var beredda att offra sina liv för journalistiken, varför kan inte jag det? säger Aquilles Zonio.
Snart 105 dagar efter massakern är det bara en sak han ångar bittert – att han inte hade en kamera med sig.
– Jag var den första journalisten på plats, fatta vilket världsscoop om jag hade kunnat ta bilder, Gud vilken miss!
Foto: Jonas Gratzer, frilansfotograf
på kartan för att läsa artiklar från respektive område.