Himalaya är mest känt som världens högsta berg men är också vår främsta sötvattensresurs i form av is och snö. Smältvattnet från glaciärerna är regionens livselixir, vattnets moder och källan till nio av de största floderna i Sydasien, bland annat Yangtse, Indus och Ganges. Om det sinar berörs över 1, 3 miljarder människor som bor nedströms i Nepal, Indien och Bangladesh.
Om detta har det redan skrivits spaltkilometer.
I december fick jag och fotograf Jonas Gratzer en idé till ett reportage som skulle lyfta klimatjournalistiken till 5 000 meters höjd och ställa sig frågan: hur anpassar sig människorna i Himalaya till de nya levnadsbetingelserna? Vad gör man när yakarna får löss, när vintergrödorna angrips av skadeinsekter, monsunen aldrig kommer och smältvattnet får floderna att svämma över? Hur tacklar politiker och forskare den nya verkligheten på marken långt från klimattoppmötenas deklarationer?
För att ta reda på det använde vi fötterna mer än Google och gick i en vecka upp till en av Nepals mest kritiska glaciärsjöar Tsho Rolpa (4540möh) i Himalaya, bodde med en av Sherpafamiljerna under glaciären och pratade väder.
Reportaget har publicerats i HBL.
Himlen lyser i en klarblå ton över glaciärsjön Tsho Rolpa. Tystnaden mellan Himalayas svarta berg bryts för en kort stund när en örn skriande dyker mot en annan rovfågel nere i dalen. Den 60-åriga Dorji Sherpa följer nyfiket luftstriden från ovan med ett ansikte svarvat av kyla. Det ser kanske inte så dramatiskt ut för en utomstående betraktare. Men när han föddes för femtio år sedan gick det inte att gå här. Nu pressar sig de 34 jakarna med klingande bjällror förbi på stigen.
– Förr var här djup snö och man fick klättra över glaciären med stegjärn och rep, det är bättre i dag, tycker han medan han småspringer över stenar och isfläckar.
Dörrmattan framför världens högsta bergskedja på 4 500 meter är inte längre vit utan täckt av grå krossad sten, smyckad med lav.
Bakom kröken, vid stigens slut, på 4 580 meters höjd ligger något som man inte förväntar sig att hitta här: En brun spegelblank och smutsbrun sjö. Trycket från den kilometerlånga sjön hålls tillbaka av moränväggen som avlastas av ett dånande vattenfall som störtar ner i dalen. För varje nytt isblock som kalvar ner från glaciärtungan på berget stiger vattenytan ytterligare och trycket ökar.
Om väggen av lös morän ger vika kommer störtfloden med miljoner kubikmeter vatten blandat med sten, grus och jord som samlats i glaciärsjön att kasta sig nerför sluttingarna och spola bort broar, vägar, vattenkraftverk, hus och vetefält: En tsunami i Himalaya.
Tanken är att en radiomast på berget då ska skicka en varningssignal till huvudstaden Kathmandu och sirener i dalgången ljuda för att ge invånarna ett par timmars varsel. Men vid forskningsstationen bredvid sjön är fönsterrutorna krossade och mätutrustningen vandaliserad.
Dorji Sherpa är inte upprörd, utan arg på alla tomma varningar från forskarna.
– Jag är en bergsman, jag kan berg. Lita på mig. Det är ingen fara, den brister kanske, det kan bli en ny glaciär, vem vet, vi som bor här är inte rädda, säger han och småspringer vidare.
Hur världens bergsglaciärer beter sig är en säker indikation på jordens klimat. Hur mäktiga och eviga Himalayas glaciärer än ter sig är de mer sårbara för klimatförändringar än nästan någon annan plats på jorden. Över noll grader smältning – under noll grader frysning. På sanskrit betyder Himalaya, ”ett hem av snö”. En definition som snart bara kan vara en påminnelse om historien.
Himalayas vattentankar, glaciärerna, det vita tandköttet mellan bergstopparna, utgör en enorm sötvattensresurs och fungerar som ett vattentorn för en sjättedel av mänskligheten. Smältvattnet från glaciärerna är regionens livselixir och moderkällan till nio av de största floderna i Sydasien, bland dem Yangtse, Indus och Ganges. Tack vare glaciärernas förmåga att samla upp och frysa in nederbörd som sedan smälter av under sommaren hålls vattenflödet i de stora floderna relativt konstant under året, även när det råder svår torka.
I början av 1960-talet kunde forskarna se hur några små smältvattenpölar började växa fram på satellitbilderna. I mitten av 1970-talet hade de flutit ihop till en liten sjö, som snabbt växte sig större. När det vita istäcket försvann gick det fort. Den mörka marken absorberade mer solenergi, vilket ledde till högre marktemperatur och ökad avdunstning. De senaste decennierna har temperaturförändringen i landet varit dramatisk. Glaciärsjön Tsho Rolpa har växt och blivit tre och en halv kilometer lång och 30 meter djup.
Det lilla landet Nepal, inklämt som en sötpotatis mellan rullstensblocken Indien och Kina, hamnade plötsligt i frontlinjen för den globala uppvärmningen.
Inne i Dorji Sherpas hus i dalen nedanför glaciärsjön kastar familjens matriark, Dama Sherpa, torkad jakspillning som bränsle på elden medan hennes syster skalar potatis. Samhället Fedding i dalen Rolwaling består av ett femtiotal hus.
Förutom hallen har Dorji Sherpas hus ett stort rum inrett som en expeditionslokal med klätterlinor på väggarna, konserver på hyllorna och stegjärn under sängarna. Familjens stora inkomst vid sidan av jakarna är att guida utländska expeditioner i bergen.
Familjemedlemmarna har inte varit en eller två gånger på världens högsta berg, utan åtta. Det är på inget sätt unikt. En majoritet av de sherpor som varit uppe på Mount Everest kommer från just den här dalen.
De pratar sällan om glaciärsjön, men minnet från den 12 juli 1991 är starkt.
– Fotbollsplanen i byn lutar fortfarande efter flodvågen. Husen som har byggts efter det har placerats längre bort från floden närmare berget, berättar Dama Sherpa.
Efter händelsen gick byns Lama, Pa Sang Su, de fyra dagsmarscherna ner till närmaste väg och tog bussen till Kathmandu. Långt innan klimatfrågan var på allas läppar gick han runt till alla stadens ambassader och vädjade om hjälp. Fotarbetet gav resultat. Bara några år senare, 1997, genomfördes en av de första studierna av glaciärsjön av den brittiska motsvarigheten till SMHI, Department of Hydrology and Meteorology. De presenterade den alarmerande slutsatsen att ytterligare en flodvåg var nära förestående. Invånarna evakuerades, men ingen flodvåg kom. Debatten ledde emellertid till att ett satellitvarningssystem sattes upp och sirener installerades i dalgången. Två år senare, 1999, påbörjades det mödosamma arbetet med att sänka sjön tre meter. Ett arbete som var klart 2001.
– Vi ser helikoptrarna flyga över byn på väg till glaciärsjön, men de pratar aldrig med oss. Hälsa alla forskare som flyger förbi att de borde ge oss fattiga i byn pengar i stället för att ge dem till sjön, säger Dorji Sherpa.
Följer man den glaciärmatade Khosifloden – Nepals kroppspulslåder, risodlarnas livselixir och både hinduismens och buddhismens heliga källa – från glaciärsjön i Himalaya i hundratals ringlande kilometer söderut och sedan tar av mot väster når man Nepals huvudstad Kathmandu.
På den internationella forskningsorganisationen ICIMOD:s huvudkontor stöds sherpornas synintryck av forskningen. Länderna i Himalaya har satt upp en gemensam gränsöverskridande organisation för att studera hur jordens glaciärer smälter och vilka konsekvenser det får för livet i Himalaya.
På andra våningen är det öppna kontorslandskapet fullt med datorer som dygnet runt tar emot sattelitbilder och data från glaciärsjöarna. På ytan liknar det en stridsledningscentral. Modeordet framför andra är GLOF, Glacier Lake Outburst Flood, den vetenskapliga termen för Himalayas tsunamis. 44 av Nepals och grannlandet Bhutans glaciärsjöar växer med sådan hastighet att det kan få kritiska konsekvenser de kommande tio åren.
Men chefsforskaren och glaciärologen Pradeep Mool är inte lika oroad över glaciärsjöarna som av bristen på primärdata.
– Klimatet 5 000 meter över havet är komplext, regelbundna och detaljerade mätningar görs inte i lika stor utsträckning här som på glaciärer i Europa och Nordamerika, säger han och lutar sig tillbaka i kontorsstolen.
Skärmsläckaren bakom honom slås på och visar en vackert blå glaciärsjö.
– Trots att bergen är livsavgörande för miljarder människor är kunskapen om hur Himalaya påverkas av den globala uppvärmningen bristfällig, fortsätter han.
Hans försiktighet har en vetenskaplig förklaring. I FN:s miljöorgan IPCC:s miljörapport från 2007 hävdades det att Himalayas glaciärer kunde gå förlorade inom bara ett par decennier om ingenting gjordes åt den globala uppvärmningen. IPCC skrev i det omdiskuterade kapitlet att "glaciärerna i Himalaya smälter bort fortare än på någon annan plats på jorden och om jordens uppvärmning fortsätter kommer glaciärerna med stor sannolikhet att vara borta 2035".
Uppgiften kom från Världsnaturfonden, WWF, som i sin tur fått den från den indiske glaciologen Syed Hasnain 1999, men den hade inget stöd i annan forskning. Efter en infekterad strid erkände IPCC sitt misstag, bad om ursäkt och beklagade att de inte följt sina egna regler för hur kontrollen av vetenskaplig fakta skall gå till.
– Fortfarande tror alla det ska bli översvämningar och störtfloder och det har skapat en panik både i världen och i Nepal. För att kunna undvika katastrofer måste vi först och främst förstå glaciärerna, säger Pradeep Mool.
Han är kritisk mot mycket av forskningen som bedrivits på glaciärsjön och förstår sherpornas ilska.
– Forskare kommer till glaciärerna ett par månader och drar slutsatsen att dammen kommer att spricka. Byborna blir traumatiserade, rädda, och säljer sina gårdar till underpriser, och när sedan inget händer blir de arga, säger han.
Dessutom anser han att forskningen måste börja göra praktisk nytta för de boende i regionen. I dag förser ICIMOD grannländerna med bra exempel på olika metoder som gör att människor i Himalaya bättre kan anpassa sig till varierande väder. Man lär invånarna att ta fram nya grödor, hushålla med vattnet och plantera träd för att minska erosionen.
På sikt vill han att Nepal tar ett helt nytt grepp om sina glaciärsjöar.
– Nepal är på väg att få en enorm sötvattensresurs. Då kan vi inte bara se glaciärsjön som ett problem. Vilka möjligheter finns det i form av utbyggd vattenkraft? frågar han sig och slår ut med armarna.
Han vill inte förringa klimatförändringarna eller det faktum att glaciärerna smälter men vill ha mer av sans och balans i debatten.
– Glaciärerna smälter, okej, det är alla överens om. Men hur hanterar vi det? För de rika som kan anpassa sig är det inget problem, men för de fattiga kommer en situation med för mycket vatten eller för lite vatten, säger Pradeep Mool med en bister min.
Även om smältande glaciärer på kort sikt ger vattenkraft och sötvatten förebådar de ett skrämmande slutscenario: att Asiens största floder först svämmar över för att sedan torka ut. När vattenflödet avtar i takt med klimatförändringarna kan vattenkraftverken inte producera tillräckligt mycket ström. Industrin drabbas av problem, samtidigt som jordbruket måste minska bevattningen med krympande skördar som följd. Ingen kan säga exakt när glaciärernas tillbakagång kommer att orsaka en markant minskning av mängden smältvatten. Men när det sker förutspår experterna att det utöver brist på vatten och elektricitet kommer orsaka omfattande folkvandringar och väpnade konflikter.
– Länderna i väst kan minska sina utsläpp. Nepal kan bara försöka anpassa sig. Om inte kommer befolkningen att lida stort, säger Pradeep Mool.
Framför den öppna elden hos Sherpafamiljen på 4 000 meters höjd långt från klimattoppmöten och regeringsdeklarationer är ingen orolig över klimatförändringarna. Men även om ingen ny tsunami kastat sig utför berget är mycket annat inte längre som det ska. Monsunklimatet i östra Himalaya har alltid inneburit extrema väderomslag. 80 procent av nederbörden faller under tre månader. Resten av året är det oerhört torrt.
– Men nu regnar det ännu mer under monsunen, den är mer intensiv, berättar Dama Sherpa.
Efter att ha gungat fram och tillbaka ett tag så kommer hon att tänka på fler konstigheter. De har fått problem med skador på potatisen. Vetet, som borde ha varit sått nu, har gått förlorat eftersom det inte kom någon vintermonsun. Dessutom har jakarna i grannbyn fått löss.
I en annan by har man sett kackerlackor för första gången.
– Och snöleoparden brukade aldrig vara nere i dalen, nu ser vi den allt oftare, det är lite konstigt, funderar Dama Sherpa och lägger mer spillning på elden.
Plastskjulet ligger som en blå prick i ett hav av sand. Huset med de fem familjemedlemmarna är det enda tecknet på mänskligt liv. I alla väderstreck breder öknen ut sig. Luften är så full av virvlande sand att solen bara kan anas. I en sanddyna står en mager ko och blåser i marken med mulen. Kons ägare den 58-åriga bonden Islam Ishakhatun slår bort sanden ur handflatorna innan han hälsar.
– Det regnade, regnade och regnade. Sedan började marken röra sig. Khosifloden tog allt, huset spolades bort och all vår jordbruksmark försvann, alla flydde, berättar Islam Ishakhatun.
Följer man den glaciärmatade Khosifloden från glaciärsjön i Himalaya i 700 ringlande kilometer når man byn Judhjanj i Jhapa där en damm från 1950-talet spärrar av den mytomspunna floden. Kosi, som flyter ihop med Ganges i Indien, har kallats sorgefloden för sin återkommande förödelse under monsunerna. Men översvämningen i augusti 2008 blev värre än något tidigare och ledde till att 300 000 fick lämna sina hem när södra Nepal och indiska Bihar sköljdes över av flodens vattenmassor.
– Floden har svämmat över så länge jag kan minnas, men jag hade aldrig sett så här mycket vatten, minns Islam Ishakhatun.
När floden drog sig tillbaka fanns det ingen by kvar att känna igen. Allt var täckt av ett meterlager tjockt lager av sediment. På bara några timmar hade den jordbruksmark och det sinnrika bevattningssystem som bönderna brukat i generationer spolats bort. Kvar låg, träd, hus, takpannor, skräp stenbumlingar och bråde om vartannat. Vattnet hade svept bort all näring och lämnat jorden ofruktsam.
Där huset hade stått var en halvö av sand.
– Vi blev av med tre kor, en buffel, en get och två oxar och en granne som drunknade, berättar Islam Ishakhatun.
I spåren av Khosiflodens översvämningar uppstod en debatt om det var bristande underhåll eller klimatförändringar och smältande glaciärer som var den främsta orsaken. De bägge länderna, Indien och Nepal som delade på katastrofen skyllde på varandra. Lokal media rapporterar att varningsmeddelande om den brustna dammen skickades per fax till Indien men blev aldrig blev lästa eftersom den ansvarige tjänstemannen inte var på kontoret den veckan.
Tre år senare är den fem personer stora familjen bland de första som valt att återvända och försöka bygga upp ett liv igen. För att få vatten får de gå långt över sandöknen.
– Det svåraste är sanden. På dagarna är den så varm att det inte går att gå på den och på nätterna så kall att det är svårt att sova.
Planen är nu att täcka sanden närmast skjulet med matjord och börja odla igen. Varje droppe vatten kommer att bli viktig. Det kan ta tid, men familjen har tålamod.
– Jag räknar med en första skörd om tio år, säger Islam Ishakhatun och ler så att de sandiga tänderna blottas.
på kartan för att läsa artiklar från respektive område.