I det höga elefantgräset ligger en stor noshörningshane på sidan. Längs sprickorna i fötterna kan man följa varje steg den tagit under sitt 60-åriga liv. Lukten av dött kött sticker i näsborrarna. I mungipan dinglar ett sista grässtrå.
– Det var tur att vi hittade den först och inte tjuvjägarna, säger parkvakten Rajit Datta och håller upp det avsågade hornet, värt en kvarts miljon kronor, i handeln.
Att en noshörning dör en naturlig död i parken är en seger för de senaste årens arbete, men parkvakterna ser bekymrat på det massiva djuret.
– Våra indiska forskare kommer snart skicka en man till månen, men säg mig: kan de återskapa noshörningarna om de dör ut? frågar sig parkvakten Dharanidhar Boro.
Följer man floden Brahmaputras södra strand på sin väg från Tibet in i den nordöstra indiska delstaten Assam, når man en stor slätt bevuxen med elefantgräs och tät tropisk skog. Här bland det höga gräset står striden om den enhornade noshörningens framtid. Naturreservatet Kaziranga blev nationalpark 1974. Sedan dess har över 650 noshörningar förlorat hornet; 2 000 är kvar i livet och vaktas dygnet runt av 500 parkvakter.
– Naturen har gett oss mer än vi klarar av att försvara. Under 2007 var läget akut. Två gånger i månaden dödades noshörningar i reservatet och man kunde se att studenter plötsligt hade nya mobiler, berättar parkchefen S.N Buragohain.
Den illegala handeln med de mytomspunna noshörningshornen omsätter miljoner i Asien. Tjuvjägarna samarbetar ofta stamfolk från Burma. Främst används hornen som afrodisiaka i orientalisk medicin.
– Nu har regeringen lovat oss nya vapen och vi håller på att utbilda fler vakter. Men vi märker att om någon är sjuk en dag och en plats är obevakad så slår de till.
Fler vakter och moderna vapen hjälper men nyckeln är att vinna bybornas förtroende och låta djuren skyddas av en mänsklig sköld.
– Utan dem går tjuvjägarna vilse i skogen, säger parkchefen.
På ett fält i byn Bagoni med kor små som ponnys står Ladu Murra och känner med fingret längs med ärret som löper över magen. På andra sidan åkern bakom den gröna väggen av skog ligger nationalparken.
– En kväll väcktes jag av att en noshörning höll på att äta upp mitt ris så jag gick mot honom med en fackla, men i stället för att springa in i skogen sprang han rakt mot mig, berättar Ladu Murra.
Noshörningen hade sönder ett par revben och rev upp ett djupt sår i magen. Men ett och ett halvt år efter olyckan har det läkt bra och han känner inget agg.
– Jag har hört att se ser dåligt, men jag vill bara inte att de äter upp riset som ska vara till min familj. De är djur och borde sköta sitt, säger Ladu Murra.
När området blev nationalpark och inga träd fick fällas tvingades många av byborna att börja jaga för sin överlevnad. Timret hade lokala köpare men med den illegala djurhandeln kom internationella ligor in i bilden. För att parkvakterna ska kunna bygga en mänsklig försvarslinje går numera en del av pengarna från turismen tillbaka till byarna. Ett elstängsel har också satts upp kring en del av odlingsmarkerna för att minska skadorna på grödorna.
Men det som gett resultat – och rubriker – är att parkvakterna i fjol erbjöd alla före detta tjuvjägare amnesti.
– Att döda en noshörning är en stor synd, jag skäms, säger den 18-åriga Razan Killing där han står som ett skrämt djur mot väggen inne på parkvakternas kontor.
Tjuvjägarna erbjöd honom 1 400 kronor om han visade dem var noshörningarna fanns. Som äldste sonen utan utbildning var valet lätt. Före sin 18-årsdag hade han varit med om att hugga av tre horn med yxa och sedan lämna djuren att förblöda. Pengarna han fick gick till att bygga ett nytt tak på föräldrarnas hus. Den fjärde jakten misslyckades. Noshörningen skadsköts och det rullande ekot larmade parkvakterna. I eldstriden som följde sköts tjuvjägarna ihjäl men Razan Killing lyckades fly till en by där han gömde sig i över ett år innan amnestibeslutet fick honom att ge sig till känna.
– Jag har visat parkvakterna var vi gömde oss och på vilka väger vi smugglade ut hornen till Kina, berättar Razan Killing som tack vara den informationen inte kommer att åtalas.
När han överlämnade sig hölls en ceremoni i byn och det var formellt byborna som lämnade över honom till parkvakterna. Sedan fick alla i byn fick skriva på ett papper där de lovade att försvara noshörningarna.
– Nyckeln är att hela byn tar ansvar för att ingen bybo jagar. Om så sker kommer hela den familjen att förskjutas, förklarar parkvakten Ikmamul Masid.
Men trots amnestilinjen är det fortfarande dödstraff om man befinner sig i parken utan giltigt skäl
– Vi skjuter direkt, inne i parken dödar vi dem, det finns inga ursäkter.
Även om ni tar dem tillfånga?
– Inne i parken är vårt mål att döda tjuvjägarna.
Även om ni fångar dem, skjuter ni dem?
– Ja, vi säger åt dem springa och sedan skjuter vi dem. Inne i parken är det för sent att ge upp. Fångar vi dem så kommer de att försöka döda oss, säger Ikmamul Masid.
Tystnaden bryts av ett bestämt ”givakt” följt av det dunsande ljudet av tygskor mot den röda jorden.
– Ladda!
Kompanichefens order utlöser ett öronbedövande klickande när mekanismerna i vapnen från första världskriget spänns. De omkring 70 parkvakterna i brungröna uniformer krånglar med kärvande slutstycken. Befälen vet att det måste gå snabbare innan rekryterna är färdiga att släppas ut i nationalparken. Rörelserna nöts in timme efter timme. Moment för moment. Mantrat är ”döda eller dödas”. Efter vapenträningen följer en kvällskurs i botanik.
– Skogen är ett slagfält, säger parkvakten Dharanidhar Boro som själv har skjutit ihjäl inte mindre än 37 tjuvjägare och nu utbildar den nya skogsbataljonen på nära 800 man som ska förstärka parkens försvar.
Hans kolleger tjänar dåligt, arbetar dygnet runt och blir regelbundet beskjutna och översprungna av elefanter.
– De som dör i Indiens krig äras med monument men de som dör för att försvara vårt lands fauna glöms bort. Vi parkvakter är också en armé som tjänar hela världens ekosystem.
Artikeln är publicerad i Svenska Dagbladet.
Se bildspel med fotografier av Jonas Gratzer.
på kartan för att läsa artiklar från respektive område.