Martin Schibbye - frilansjournalist
 
Bhutan
Stäng

Stapplande steg mot demokrati i Bhutan

I resereportagen beskrivs Bhutan ofta som världens yngsta demokrati och de 700 000 invånarna som lyckligast i världen. Hemligheten sägs ligga i en statligt fastställd filosofi om bruttonationell lycka. Men verkligheten är något mer komplicerad.

Cigaretten dinglar halvvägs mellan mungipan och mitten på läppen. 18-årige Chophel Kencho kupar händerna, tänder eld och drar in röken i munnen på ölcaféet i Bhutans huvudstad Timpu. Lukten av alkohol blandas med doften av tobak. Om någon myndighetsperson hade bevittnat vad som precis skett hade 18-åringens drömmar om att bli officer slagits i spillror. Straffet för att dra ett bloss i offentligheten är sedan den 1 januari 2011 tre års fängelse.
– Om man inte berättar vem som sålde cigaretterna lägger de på ytterligare två år på straffet, säger Chophel Kencho, blåser ut röken och kväver en hostattack.

Bhutan är inget vanligt land. Det buddhistiska kungadömet tätt intill molnen i Himalayas väldiga bergsmassiv var länge isolerat från resten av världen. Att se ner i de smaragdgröna dalarna var länge som att stirra in i medeltiden. Fram till 1960-talet fanns inga vägar, ingen telefon, ingen post och inga sjukhus. Men under 2000-talet öppnades Pandoras ask på glänt. Tv-apparater tilläts, fler turister släpptes in och regeringen började mäta landets ”bruttonational-lycka” i stället för det sedvanliga måttet bruttonationalprodukt.
Bhutan blev snabbt en våt dröm för resejournalister som avlossade alla klyschor om ett Shangri-La i sagoliknande reportage som innehöll gudar i alla väderstreck, rökelse, klostersång, skrällande cymbaler och buddhistiska bönerop.
Journalister som söker politiska svar, i ett land med ena foten i medeltiden och det andra i cyberuppkopplad framtid, har det betydligt svårare.

– Är det ni här ni gömmer er?
Turistguiden Chenda Dorji ser både lättad ut när han tittar in på ölkaféet, långt från den klosterborg där han lämnade av oss. Enbart 20 000 turister om året släpps in under välbevakade former. För 200 dollar om dagen ingår en guide, tillika övervakare. Orsaken är en rädsla för att landet ska förlora sin själ, förklarar han på väg bort från ölkaféet.
– Vi har sett hur de buddhistiska ku1ngadömena Ladahk, Tibet och senast Sikkim försvunnit ur historien. Vi måste gå försiktigt fram för att bevara Bhutan mot ont inflytande från omvärlden, säger han.
Som de flesta bhutaneser har han aldrig lämnat sitt land. De nyheter tv-kanalerna visar lockar honom inte heller att börja resa.
– Jag har sett på nyheterna om krig och svält i omvärlden. Här i Bhutan har vi lycka och välstånd, det är värt att bevara.
I en tid när demokratin bryter in på kontinenten och det kungliga palatset i grannlandet Nepal nyligen blivit nationalmuseum, kan man förstå oron hos dem som vill försvara den sista buddhistiska bastionen i Himalaya. För att rädda monarkin meddelade Bhutans kung Jigme Singye Wangchuck 2006 att han planerade att abdikera till förmån för sin 26-årige son Jigme Khesar Namgyel Wangchuck, samtidigt som en ny konstitution togs fram i vilken det kungliga enväldet skulle ersättas med folkstyre.
– Kungen gav oss demokrati, en majoritet ville ha kvar monarkin, men kungen sa då till folket att kommande kungar kanske inte kommer att vara lika snälla som han, förklarar Chenda Dorji.
I det första valet, som hölls 2008, tilläts två kungatrogna partier att ställa upp. Ett av dem, Bhutan Harmony Party, vann en jordskredsseger.

I centrala Timpo får förändringens vindar det att smattra i böneflaggorna. I den nystartade tidningen The Journalists redaktionslokaler råder en febril aktivitet.
– Vi är inne i en spännande demokratiseringsprocess, säger en av journalisterna som vill vara anonym.
2006 antogs en ny medielag, som avskaffade statens monopol. På bordet bredvid honom ligger sju tidningar av vilka fem har startats det senaste året. Flera artiklar handlar om sociala problem som droger och våldtäkter. De nya flyglinjerna till Bangkok, Dhaka och Calcutta har inte bara fört med sig turister. Diskussionen om landets framtid är glödhet: ”Varför bygger vi vägar när vi inte har bilar” undrar en insändarskribent.
– Konkurrensen är hård, pressen är ung och modig och prövar vingarna, berättar journalisten.
Han tycker att pressen är friare än de politiska partierna och känner inte av någon censur.
– Kungen kan vi kritisera om vi vill, inga problem, säger han.

Men alla är inte lika imponerade av ”demokratiseringsprocessen”. R.K Dorji, ordförande för Druk National Congress, utsågs i höstas, efter 15 år av fängelse och husarrest i Indien, till talesman för demokratirörelsen i exil.
– Det är en lögn att kungen har skänkt demokrati till Bhutan, sanningen är att det är omvärldens tryck som har fått kungen att dela med sig av makten, säger han på telefon.
Han är inte imponerad av ett val där endast ingifta släktingar till kungen tilläts delta och han anser att de nepalitalande lhotsampas från landets södra delar fortfarande diskrimineras av majoritetsbefolkningen, de dzongkhatalande drukpas. Dessutom innehåller konstitutionen skrivningar som ger monarkin rätt att genom dekret ”kasho” upphäva parlamentets beslut.
– Kungen är rädd för att tappa kontrollen om fler partier tillåts, därför har inte heller några lokala val hållits som utlovat.
Men mest besviken är han på omvärlden som har låtit sig luras av Bhutans så kallade val och prat om bruttonationallycka som har förskönat de feodala dragen.
– Ingen lät sig luras av valet i Burma, det internationella samfundet måste pressa även Bhutan att införa verklig demokrati.
Nästa val planeras till 2013 och R.K Dorjis främsta krav är att även oppositionella partier tillåts delta, att de politiska fångarna i Bhutan släpps och att flyktingarna repatrieras.

I Timpu har ölcaféet börjat fyllas av vinterlovslediga tonåringar. Chophel Kencho fimpar cigaretten mot bordsskivan. Storbilds-tv:n visar en musikvideo där Miss Bhutan kråmar sig på en flygplansvinge till Bollywoodinspirerad musik. Chopels kompis Sanyay Tshering sjunger karaoke till låten. Även det är ett nöje som snart kan förbjudas.
– Regeringen är rädd för förändring, snart är det också slutsjunget eftersom staten vill komma åt prostitutionen, säger Sanyay Tshering
Trots kritiken är de optimistiska. Den nye unge kungen är i deras egen ålder och förstår den moderna tiden. Chophel Kencho gick i kungens skola och kan berätta att han är en riktig kvinnokarl.
– Kungen sa till mig att om jag får problem med tjejer kan jag komma till honom, han kan magi för hur man får dem att bli kära, säger han och de som sägs vara världens lyckligaste tonåringar viker sig av skratt. 

Klicka på på kartan för att läsa artiklar från respektive område.