Plötsligt knastrar det till i högtalaren. Eleverna på mellanstadieskolan i det bhutanesiska flyktinglägret Beldangi III i Nepal sträcker på ryggarna. Klockan är strax efter åtta på morgonen och det är ännu svalt i luften. Snart ljuder den bhutanesiska nationalsången ut genom de tunna bambuväggarna.
– Vi får aldrig glömma vilka vi är, förklarar den 32-årige rektorn Basu Dev Adhikari när sången har klingat ut.
De första minnena efter flykten från Bhutan var utomhuslektionerna på gräset under ett träd. Den då 14-åriga Basu Dev Adhikari trodde att de skulle återvända till huset med apelsinträdgården innan regnperioden var över.
Det var 19 år sedan. I dag är han rektor för skolan. Trädet står kvar.
– Alla lärare är också gamla återvunna elever, säger Basu Dev Adhikari och skrattar.
Den som vill förstå konflikten måste ta sig österut från Nepal, över Himalayas snöklädda berg och ner i Bhutans gröna dalar. Inklämt mellan Kina och Indien lyckades landet länge fullständigt isolera sig från omvärlden. Under 1970- och 1980-talet började regeringen se den växande hinduiska befolkningen i söder som ett hot mot den buddhistiska majoriteten. Ett antal diskriminerande lagar antogs under parollen ”ett land, ett språk”. Minoritetsfolken i de södra delarna, med nepalesiskt ursprung, tvingades bära nationaldräkten och förbjöds tala nepali och tvingades lära sig dzonga i skolan. När protester utbröt på 1990-talet slutade det med att tusentals människor fängslades, torterades eller flydde till Nepal.
Utanför flyktinglägret i den närmaste staden Damak står fältchefen för Lutheran World Federation, LWF, och sorterar matpaket. Frivilligorganisationen har under alla år ansvarat för att de 108 000 flyktingarna, som är uppdelade i sju stora läger, har fått 250 gram grönsaker om dagen.
Länge var positionerna fastlåsta i förhandlingarna om flyktingarnas framtid. De delegationer från Bhutan som besökte lägren jagades iväg.
– De kallade flyktingarnas barn för terrorister och ansåg att flyktingarna var illegala nepalesiska immigranter som inte hade någon rätt att återvända. Då insåg alla att man måste tänka om, säger Gangadhar Chaudhary.
2006 lanserade FN:s flyktingorgan UNHCR en plan för omflyttning. USA, Kanada och ett antal europeiska stater erbjöd sig att ta emot flyktingarna. Nyheten togs emot med blandade känslor i lägret.
– De har i nästan 20 års tid fått matransoner. Hur ska de gå för dem i ett land där de som inte jobbar dör? Och vad ska de jobba med? Vad ska de odla på asfalten i USA:s städer? säger Gangadhar Chaudhary och slår ut armarna.
I dag, fem år senare är omflyttningsprogrammet det mest framgångsrika i världen. 40 000 flyktingar har redan lämnat lägren och under de kommande fem åren räknar UNHCR med att ytterligare 75 000 omplaceras efter nya löften från mottagarländerna, främst USA. Men framtiden för de oregistrerade flyktingarna och dem som ingen vill ta emot är osäker. Redan nu har en ökad frustration bland invånarna i lägren lett till att självmord, våld, alkoholism och människohandel har ökat. I januari hungerstrejkade hundratals bhutaneser som inte godkänts som flyktingar.
– Det blir tufft för dem som blir kvar. För att de ska ha en framtid måste vi integrera dem i det nepalesiska samhället och göra dem självförsörjande.
Fältchefen tror inte de har en chans att någon gång återvända till Bhutan, även om den bhutanesiska regeringen skulle ändra sig.
– Det är Indien som säger nej, det har sett vad som har skett i Nepal, där den politiska turbulensen har lett till att kungen avsattes. Indien vill ha ett stabilt Bhutan som en buffert mot Kina. Det är storpolitik. De här människorna har inte en chans att återvända.
När det ringer ut till rast på skolan samlas eleverna i klungor på den gräsbevuxna skolgården. I en klunga står 14-åriga Khuma Magar med sina jämnåriga kamrater och diskuterar namnen på olika städer i USA. I bakfickan har hon ett sönderläst Amerikabrev, utskrivet med bifogade bilder på bilar och skyskrapor. Lektionerna i bhutanesisk geografi och språket dzonghka är inte längre lika roliga. Hon vill nu framför allt lära sig engelska.
– I USA kan mina drömmar om att bli ingenjör gå i uppfyllelse, det är omöjligt här, säger hon.
Varje månad går Khuma Magar till ett av de hundratals Western Unionkontoren som har vuxit upp som svampar i lägret. Där hämtar hon ut de dollar som släktingar som redan har åkt skickat. Hon tycker inte att lägret är så hemskt. Det finns mat. De kan gå i skolan. De har tak över huvudet när det regnar.
– Men vi är inte fria, jag vill leva i frihet, säger hon.
Under sängen ligger redan en packad väska.
När skymningen faller över flyktinglägret vaknar de politiska konflikterna till liv. I en hydda omgiven av taggtråd och vaktad av beväpnad nepalesisk polis sitter den före detta lägersekreteraren Subash Acharya och värmer sig med handflatorna mot eldstaden. Han trodde att han skulle slippa politisk förföljelse när han flydde från Bhutan. Men efter att ha blivit jagad av en flyktingmobb med spjut är han nu rädd för sitt liv.
– Vart ska jag fly, jag är en flykting instängd i ett läger, säger han och visar upp mobilen med textmeddelandet "Plz donot try 2 share these 2 police."
Bakgrunden är att han anmält sig själv, sin fru och deras tvååring till omflyttningsprogrammet. De flyktingar som vill återvända till Bhutan fruktar att om många lämnar lägren för att flytta till andra länder kommer det att minska deras egna chanser att flytta hem, eftersom det internationella trycket på Bhutan minskar. Två lägersekreterare har fått betala med sina liv. Polisen misstänker att gruppen Liberation Army of Bhutan, LAB, ligger bakom.
– Bhutan vill inte ta emot oss, vad ska vi göra? Jag var neutral till förslaget till en början men i mitt hjärta vill jag som 80 procent av flyktingarna härifrån.
Eleverna på mellanstadieskolan har för längesedan gått hem för dagen. Rektorn Basu Dev Adhikari ser upp mot trädet på skolgården. Beslutet att ansöka om omflyttning var det svåraste i hans liv.
– Det är med smärta och sorg jag lämnar min skola, eleverna som blir kvar får det svårt. Utan nationalitet är man ingen i den här världen, säger han.
Han förklarar sig med att de har försökt allt: demonstrationer, protestmarscher, skrivelser. Alla försök att återvända har misslyckats.
– Jag har inte gett upp, men vi måste resa, inte för vår skull vi har ingen framtid i det nya landet, men kanske våra barn.
på kartan för att läsa artiklar från respektive område.