”Who is Anna?”
Den etiopiska förhörsledaren lutar sig fram över skrivbordet och spänner ögonen i mig.
”Was she also in the desert”, fortsätter han.
Jag skakar på huvudet och ler lite inombords.
Den federala polisen har genom artiklar i svensk press förstått att jag och Johan har en tredje journalistkollega Anna Roxvall som också jobbat med reportaget.
Tillsammans med Johan Persson var hon i det kenyanska flyktinglägret Daadab 2009 och intervjuade flyktingar. De historierna blev resans startpunkt. Innan dess hade hon jobbat med Johan Persson i fyra år som skribent. Hon gav den här ”sista-minuten” platsen till mig när hon blev gravid.
I ett annat scenario skulle hon suttit i isoleringscellen i stället för mig. Men: No hard feelings.
Nu vill polisen veta vilken roll hon har.
Hur beskriver man ett frilanskollektiv i Hägersten för en anti-terrorist utredare i Addis Abbeba?
”We are like a group”, börjar jag men inser snabbt att det här kan bli precis hur fel som helst.
Två veckor tidigare var sista gången vi pratades vid.
Jag och Johan hade korsat gränsen till Etiopien i skydd av mörkret och djupt inne i Shilaboregionen blivit upptäckta av två militärjeepar. Chauffören skriker på arabiska ”militär, militär”, trampar gasen i botten och spottar ut khatväxtens blad ur munnen.
Han kör som en Gud för sitt och våra liv. Ibland på två hjul, ner i uttorkade floder och över träd och buskar. Under en kort period med en blodig antilop på “kofångaren”. Vi ligger ett hundratal meter före förföljarna och piskar upp så mycket sand i nattmörkret att de bländas av sina egna strålkastare och tappar fart.
Jag får upp satellittelefonen i den skumpande bilen och lyckas slå kortnumret hem till Anna i Stockholm.
Hon svarar direkt.
”Anna. Vi är jagade. Vi kanske grips. Om du inte hör något mer vet du vad du ska göra”.
Sedan bryts linjen. Ovanför jeepen spricker molntäcket upp och stjärnhimlen lägger sig som en ostkupa över öknen. Bakom oss syns förföljarnas lyktor som eldflugor vid horisonten. Jag ringer igen. Linjen är nu helt fri från brus.
”Vi klarade det vi är inne”.
”Bra, svarar Anna, nu börjar det”.
Då vet vi ännu inte hur rätt hon har.
Nu snart 16 månader senare är vi åter samlade på vårt frilanskontor och kan konstatera att den enda del av vår plan som fungerade när mardrömmen blev verklighet var Annas roll. Hon kunde logga in på den röda mappen märkt ”Emergency” på vår server och plocka fram kopior på pass, ringlistor, research och idéer. Hon blev spindeln i nätet och vår inofficiella talesperson under fängelsevistelsen.
Som kollega visste hon allt om reportaget. Detta är en av de viktigaste lärdomarna för andra frilansare som jobbar i konfliktregioner – att alltid se till att de har någon här hemma som vet allt.
Nu när vi nu åter är samlade i friheten kommer vi tillsammans att gå vidare med berättelsen om de 438 dagarna och andra reportage. Anna Roxvall kommer även fortsättningsvis att vara min och Johans kontaktperson för alla ni som vill komma i kontakt med oss för föreläsningar eller intervjuer. Ring henne på 073-906 33 35 eller maila henne på johan_martin@martinschibbye.se.
Vi kommer att jobba ihop i höst och på sikt starta ett gemensamt produktionsbolag. Vi tror alla på den goda berättelsen bortom korta telegram. Vi tror på att använda fötterna eftersom sanningen finns på fältet: Bakom dimridåer och förbudsskyltar.
Men var sak har sin tid. Vårt första gemensamma projekt blir en lång semester. På var sitt håll ska kanske tilläggas. Johan och jag har haft tillräckligt med kvalitetstid tillsammans.
Till den etiopiska förhörsledaren, som var något på spåren, vill jag i dag hälsa:
”Yes, Anna is one of us”.
På hotellrummet i Istanbul. Andra dagen i frihet. Johan försöker ladda ner Thåströms nya. Jag försöker komma ihåg mitt lösenord till Twitter och Anna styr upp den kommande presskonferensen.