Utan kärlek är vi maskiner

Innan vi landade i Sverige blev vi varnade för att vi skulle springa in i en vägg om vi inte tog det lugnt. Det visade sig stämma.  Men väggen har inte bestått av betong utan av kärlek och mänsklig värme.

Linnea har samlat alla brev som kommit under de här 14 månaderna i en skokartong. Fantastiska hälsningar från olika delar av landet. Veckorna efter att vi släpptes fria har blommor och brev fortsatt att komma från medmänniskor vi inte känner: ”Martin och Linnea underbart att ni får vara tillsammans igen”.

I ett annat brev: ”Tack för era insatser som du och Johan gjort för att vi skall få veta vad som pågår där nere i Etiopien”. I ett tredje: ”Jag hoppas att allt är och blir bra och att något gott kommer från det som har hänt! Som representant för den arbetande pöbeln ute i landet så får jag erkänna att jag inte ens kände till att det var problem nere i Ogaden, det gör jag nu.”

En fjärde person erbjuder mig och Johan att bo i en stuga på Öland ett par veckor vid havet för att vila ut, ”det är inget mysko eller med någon baktanke utan endast min egen tillfredsställelse att kunna göra något för er om än så lite”.

När vi reste till bokmässan i Göteborg var vi fortfarande oförberedda på det stora intresset kring oss. På tåget får vi gratis mat. På konditoriet i Göteborg bjuds vi på goda kakor. På Konsum får vi kramar av tanter och glada tillrop av kassörskor. Vart vi än går möts vi av leenden, glädje och respekt.  Vi förstår att många människor under den här tiden verkligen brytt sig om oss inte bara som fängslade journalister utan också som medmänniskor.

Det finns en etablerad bild av Sverige som ett kallt land där var och en sköter sitt. Kyliga människor i ett frostbitet klimat.  Efter det som skett med oss kan vi definitivt slå hål på den myten. Solidariteten och kärleken finns där när det krävs.  Som på det Internationella Torget på bokmässan i torsdags: Sida vid sida, axel mot axel för det fria ordet.

Engagerar vi oss tillsammans för en fråga kan vi ändra på sakernas tillstånd: få oskyldigt dömda ut ur fängelser eller stoppa utvisningar av hotade medmänniskor.

Det är svårt att sätta fingret på varför vårt fall har blivit så stort.  Kanske för att det finns så många ingångar. En del engagerar sig för principen: man ska inte fängsla journalister. Andra för medmänniskan: Johan och Martin ska hem. En tredje förklaring tror jag är att vi utmanade starka krafter för att söka utsatta människornas berättelser. Det känns tryggt att veta att försvaret av det fria ordet sitter i ryggmärgen hos de allra flesta.

Stödet vi nu får uppleva i friheten har varit som smärtstillande medel i fängelset.  Vi kan inte nog tacka alla som skänkt pengar.  De medlen gjorde verkligen en skillnad i vår fängelsevardag. Insamlingen till Reportrar Utan Gränser och Journalistförbundets fond såg till att våra familjer slapp sälja hus och hem för att betala våra advokatkostnader. I fängelset överlevde fångarna genom att släktingar kom med mat, filtar och kläder. Tack vare de insamlade pengarna kunde vi få in mat i fängelset varje dag från en restaurang vilket hjälpte till att hålla oss friska under fångenskapen. När vi fyllde år kunde vi bjuda zonen på kött och ta in mediciner till sjuka medfångar. Vår säng gick skämtsamt under namnet: ”The Swedish Embassy”.

Fonden möjliggjorde också för våra anhöriga att besöka oss vilket har varit ovärderligt. Mötena med anhöriga och Linnea på fängelsechefens kontor levde vi på länge även efter att besökstiden klingat ut.

När jag nu på tisdagsmorgonen sitter och läser igenom högen av brev finns det ett som verkligen berör. I en nedskriven hälsning från en före detta granne citeras Moa Martinsson i ”Folket i Bild” nummer 52, 1952: ”Men det är kärleken som är störst, som hjälper över svårigheter, som förenar och kommer de hämningar som konvenans och moral skapat att lossna. Kärlek är kamp, salighet, missmod, förtvivlan hopp, allt vad vi vill, men utan kärleken är vi maskiner.”