Transparens

Att ha semester ger perspektiv. Jag har under de senaste veckorna haft tid att fundera vidare en del på de frågor jag efter hemkomsten fick av journalister kring min politiska bakgrund. De frågor som också fick mig att i ett tidigare inlägg skriva om de olika uttryck mitt engagemang för att förändra människors liv har tagit sig under åren.

Frågorna i sig var inte oväntade men effekten av dem bekymrar mig. Som jag skrev i det tidigare inlägget:

”I fängelset fick jag via besökande anhöriga veta att mitt tidigare partipolitiska engagemang diskuterats en hel del i Sverige. Ambassaden fick e-post brev som uppmanade dem att ”sluta hjälpa två kommunister”. Det är inget konstigt i detta. Som journalist granskar man och blir också själv granskad. På samma sätt som Bildts bakgrund i Lundin Oil är intressant för journalister som undersöker honom är min bakgrund på vänsterkanten intressant för de som undersöker mig. Det som gjorde det jobbigt i fängelset var att det pågick en diskussion som man inte kunde delta i och jag var orolig för att mina tidigare val skulle hindra människor från att se vad som är de angelägna större frågorna i dag.”

Jag vill berätta hur livet ter sig för de människor som inte har förmågan att förändra mycket i sina liv: Medfångar i Kality och nomader i Ogaden. Jag oroar mig för att de människor vars berättelser aldrig hörs skyms på grund av mina tidigare val. Det har inte de vars berättelser jag för vidare råd med.

Jag bär nu på unika erfarenheter från att ha vandrat, levt, blivit skjuten, skenavrättad, dömd till elva års fängelse och inlåst på ett cementgolv tätt hoppackad med några av världens mest utsatta människor. Mitt tidigare partipolitiska engagemang blir för mig så trivialt i relation till de frågor som måste lösas för att de människor jag mött i fängelset ska kunna få samma förutsättningar som vi har till ett liv där vi är fria att utvecklas hur vi vill.

I mina texter kan man följa min personliga utveckling. Jag vill därför vara transparent runt min engagemangsresa och har under semesterns sista dagar försökt samla allt jag någonsin publicerat från aktivism, partipolitik till journalistik i ett textarkiv. Att lägga alla korten på bordet kanske kan bidra till att vi kan blicka mer framåt än bakåt.

Jag har de senaste dygnen dammsugit gamla hårddiskar och fotograferat gulnande tidningsklipp, allt för att kunna presentera ett arkiv. En del går att hitta. Annat har jag letat förgäves efter.

Den första texten jag fick publicerad i en tidning var en filmrecension i DN jag skrev efter att som 18-åring ha sett Lukas Moodysons hyllade ”Fucking Åmål“. Efter det skickade jag inga fler texter till DN utan började att skriva för främst Proletären och Rebell, där jag även blev redaktör mellan åren 2003- våren 2005. Det såg jag då som det bästa sättet att kanalisera min vilja att avskaffa orättvisor. I dag har jag lagt partipolitiken helt bakom mig. Mitt engagemang tar sig andra uttryck. De människor vars röst jag vill göra hörd har inte ens en möjlighet att kunna lägga en röst på något parti överhuvudtaget. I min tidigare bloggpost som berörde detta skrev jag:

“Som journalist drivs jag av viljan att berätta och förhoppningen att dessa berättelser på sikt kunde bidra till att människorna i till exempel Ogaden och Etiopien kan leva på samma villkor som vi gör. Hur de sedan i en fredlig framtid väljer att bygga sina byar, liv och samhällssystem har jag ingen modell för. Ska inte ha.Vill inte ha. Jag vill ge dem luft i lungorna. En röst och föra ut deras rop på fred och frihet.”

Som utrikesjournalist vill jag inte bli ett slagträ i den inrikespolitiska ankdammen Sverige. Frågan om Ogaden och pressfrihet är så mycket större än mig och Johan och även större än Carl Bildt och sitt utövande av sitt ämbete. Det handlar inte om partipolitik. Det handlar om yttrandefrihet, och pressfrihetens roll för demokratin.

Ytterst handlar det om att ge människor en röst.

Här är mitt textarkiv. Det innehåller alla mina gamla artiklar från Rebell och Proletären samt mina reportage från olika hörn av världen. I de reportagen kommer ni att möta människor som sällan träffar journalister och förstå vad som driver mig i mitt arbete.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  • Guest

    Jag är en av dem som frågat om din inställning idag ang. Nordkorea. De svar du gav innan detta inlägg skrevs räckte gott och väl för mig. Idén med textarkivet där du lägger alla korten på bordet är emellertid helt genial i mina ögon, inte bara för transparensens skull utan också för att vi får ta del av en massa intressant läsning. Respekten för dig som journalist bara ökar för varje drag du gör. Jag hoppas att folk verkligen läser inlägget Transparens och gå in i ditt textarkiv. Om inte så går de verkligen miste om något.

  • Kerstin

    Transparens är aldrig fel – det rycker undan mattan för eventuella vinklade referat av vad du tidigare publicerat. Jag tycker att den som tänker utnyttja detta material till att hitta något att angripa, skall fråga sig själv om allt man själv sagt och tyckt tidigare i livet känns lika rätt idag? Både man själv och världen är stadd i ständig förändring. Den som är utan skuld skall kasta första stenen, vare sig man är bibeltrogen eller ej!

  • Emilie

    Heja!

  • Pingback: JMW Kommunikation » Från livsloggning till nerkoppling – några spaningar för 2013 #nymo

  • Pingback: JMW Kommunikation » 2012 – allt på en gång