Först av allt: ett stort tack till Publicistklubben.
Även om beslutet hemlighölls för allmänheten under året så gick vi ut med det direkt i Kalitifängelsets sjätte zon.
Att få det här priset i fängelset i våras stärkte oss. Priset förde med sig en stolthet och en känsla att vi inte satt här förgäves.
Reaktionen från våra kriminella medfångar var mer rak på sak och okonstlad: ingår det några cash? Och om så, kan vi då inte köpa och slakta en ko för att fira. Eller i alla fall en get.
Det löftet planerar vi att hålla. Vi kommer att köpa en benig ko för en del av pengarna till våra 800 vänner i zon 6.
Skämt åsido.
När jag tänker på Politkovskaja, minns jag inte henne för hennes för tidiga brutala död i en trappuppgång utan för den journalistik som ledde dit.
Hon tog sig in på egen hand i Tjetjenien över fyrtio gånger. Ensam. Ofta illegalt
Hon tog sig till platser där ingen annan journalist satte sin fot. Talade med människor utan röst.
Utan henne hade vi inte så tidigt vetat att det som pågick i Tjetjenien inte var någon så kallad “terroristbekämpning” utan en grym militär kampanj.
Politkovskaja var en journalistisk hantverkare av den gamla skolan, då 1996 var det ett naturligt inslag i det klassiska reporteruppdraget att faktiskt vara på plats. Då fanns bara fötterna. Inte Google. I dag 16 år senare har förståelsen för uppdraget minskat.
Hon påminner oss om något utrikes journalistiken var, vill vara, men på grund av ekonomiska realiteter sällan är.
För hennes mod, arbetssätt och reportage fick hon plikta med sitt liv. Men inte för att den ryska armén var för mäktig – utan för att det demokratiska Ryssland var för svagt.
I detta finns den fruktansvärt obehagliga brygga till det som skedde med oss.
Det är inte Etiopiens hårdhet, utan omvärldens flathet som gjort journalistiken till en livsfarlig verksamhet i Etiopien.
Ni reagerade och hjälpte oss när vi blev frihetsberövade för 14 månader sedan men vardagen i Etiopien för den journalist som är mer mörkhyad än oss är att fängslas. En vardag vi inte får acceptera eller glömma för att vi är så lyckligt lottade att vi kan stå här bland vänner och ta emot detta pris.
Skyddet och respekten för journalistiken är för svag internationellt. I detta ligger utmaningen. Det som hände mig och Johan förändrade våra liv – frågan som vi nu alla måste ställa oss är hur vi tillsammans kan förändra villkoren för journalistiken, på samma sätt som många av er genom ert arbete förändrade villkoren för oss.
Tack alla ni som stött oss.
Tack för ett hedrande och fint pris.
/ Martin Schibbye och Johan Persson.
