Tummade linjerade papper. Blått bläck blandat med blyerts.
Att återse högen med utsmugglade brev på mitt skrivbord är overkligt.
Jag läser i min dagbok:
”Jag har intervjuat journalister på Filippinerna och i Thailand som skjutits, fängslats och riskerat livet för det här yrket. Nu förstår jag dem. Nu förstår jag in på bara skinnet innebörden i orden.
Att de ska vägas och inte bara räknas. Vikten av yttrande- tryck, och pressfrihet.
Innan var det ett ord på ett papper. En paragraf i en lagbok.
Nu är det allvar.
Blodigt allvar.”
I fängelset fick jag via besökande anhöriga veta att mitt tidigare partipolitiska engagemang diskuterats en hel del i Sverige. Ambassaden fick e-post brev som uppmanade dem att ”sluta hjälpa två kommunister”. Det är inget konstigt i detta. Som journalist granskar man och blir också själv granskad. På samma sätt som Bildts bakgrund i Lundin Oil är intressant för journalister som undersöker honom är min bakgrund på vänsterkanten intressant för de som undersöker mig. Det som gjorde det jobbigt i fängelset var att det pågick en diskussion som man inte kunde delta i och jag var orolig för att mina tidigare val skulle hindra människor från att se vad som är de angelägna större frågorna i dag.
Jag låg vaken och stirrade in i lysrören. Att inte kunna skriva, tala eller förklara sig gjorde ofriheten än värre. Men jag drog också ovärderliga erfarenheter.
I dag har jag fått tillbaka min yttrandefrihet tillsammans med rätten att läsa tidningar. Dagens Aftonbladet innehåller en kolumn av Johan Hakelius under rubriken ”Ska Kuba fängsla journalister”.
Han ställer frågan vad jag anser om pressfriheten på Kuba?
Pressfriheten på Kuba är usel. Landet ligger på plats 169 i världsrankingen i en hård strid om sista placeringen med länder som Eritrea. Som journalist försvarar jag det fria ordet. Här, i Ogaden och på Kuba.
Det är en okränkbar mänsklig rättighet.
Att fängsla det fria ordet är ett brott.
Detta är en åsikt jag har burit med mig länge.
Jag minns en dag i Kality fängelset hur en delegation från Röda Korset tillsammans med etiopisk säkerhetspolis kom för att göra en undersökning om ”maten och saniteten” i vår zon. De hade inte fått fängelsets tillstånd att göra en rapport om de ”mänskliga rättigheterna” vilket de ursäktade sig för.
Flera fångar sa då rakt ut till dem.
– Skit i maten och toaletterna – ge oss frihet att se på annat än etiopiska nyheter och tycka vad vi vill.
Livet och erfarenheter får en att ompröva åsikter. Tillexempel om pressfriheten på Kuba. Eller att det engagemang mot rasism och miljöförstöring som fick mig att gå med i RKU 1996 idag tar sig helt andra uttrycksformer.
Bra journalistik handlar inte alls om vänster eller höger. Vikten av att rapportera från Ogaden handlar inte om partipolitik. Det handlar om yttrandefrihet, och pressfrihetens roll för demokratin. Ytterst handlar det om att ge några av världens mest utsatta människor en röst.
Jag har tagit ett medvetet steg bort från partipoltiken och arbetar i dag för att synliggöra de bortglömda människor som inte har någon demokrati. För att oberoende och fritt kunna ta mig till de allra mest utsatta. Långt bort från ungdomsförbundens käbbel i ankdammens Sverige.
Jag har sedan länge försörjt mig som frilansjournalist och sålt reportage och artiklar till alla de stora dagstidningarna i Skandinavien, Sveriges Radio och prestigefyllda internationella magasin. Mina artiklar har granskats som alla andras och levt upp till de högt ställde kraven på saklighet och opartiskhet.
Som journalist drivs jag av viljan att berätta och förhoppningen att dessa berättelser på sikt kunde bidra till att människorna i till exempel Ogaden och Etiopien kan leva på samma villkor som vi gör. Hur de sedan i en fredlig framtid väljer att bygga sina byar, liv och samhällssystem har jag ingen modell för.
Ska inte ha.
Vill inte ha.
Jag vill ge dem luft i lungorna. En röst och föra ut deras rop på fred och frihet.
I dag bär jag på unika erfarenheter från att ha vandrat, levt och fängslats med några av världens mest utsatta människor. Efter att ha blivit skjuten, skenavrättad och dömd till elva års fängelse borde det finnas viktigare frågor att diskutera än min historia.
Men jag vill inte att det jag lämnat bakom mig ska stå i vägen för alla de viktiga frågor som nu finns att jobba med och har därför nu på torsdagsmorgonen försökt att sammanfatta mina tankar efter att ha läst Johan Hakelius inlägg.
Min bakgrund och personliga utveckling sedan 1996 är intressant. Jag gick jag med i ett kommunistiskt ungdomsförbund för att jobba för en bättre värld. Jag lade min tid på att jobba mot krigen i Afghanistan och Irak, mot nedläggning av vårdcentraler i Göteborg. Det var solidaritetsarbetet som drev mig – inte en vilja att fängsla fria journalister på Kuba.
Den personliga utvecklingshistorien är intressant.
Men nuet och framtiden är viktigast av allt.
Särskilt för de människor som idag inte tror de har en framtid.
Jag drivs i dag av en vilja att låta världens mest utsatta människor berätta sin historia. I det arbetet som journalist visar jag dagligen min syn på demokrati, press- och yttrandefrihet.
I dag genom att klockan 15.00 delta i en manifestation för fängslade journalister på Internationella Torget på Bokmässan i Göteborg.
Väl mött.
Pingback: Transparens