Katter eller korrar?

 

 

I SvD skriver Sam Sundberg under rubriken “Journalistiken är chanslös mot kattungarna” att vårt projekt är dödsdömt.

Människor vill hellre betala för att se söta katter explodera än stödja en satsning på kvalitativ utrikesjournalistik.  Trots att “idén om en digital plattform för medborgarfinansierad journalistik är briljant”.

Jag förstår ärligt talat inte det här med att ställa katter mot journalistik? Vad har katterna gjort för att användas som tillhyggen i debatten?

Man kan väl både skratta åt ”emergency kittens” på twitter och vilja läsa högoktaniga reportage från fältet.

För mig säger nyheten om att ett spel om katter drog in 72 miljoner kronor något om potentialen i crowdfunding.

Kraften i det digitala.

Kraften i nätverk.

Möjligheten att tillsammans finna lösningar.

En intressant jämförelse om man nu ska prata journalistik och medborgarfinansiering finns i Amsterdam hos The Correspondent. En redaktion som jag och Brit Stakston i veckan som gick träffade för att bli klokare tillsammans. Chefredaktören på tidningen Finansliv och VD:n för Sveriges Tidskrifter, Unn Edberg, skrev i går spänstigt om den satsningen på crowdfundad journalistik.

På plats i Amsterdam för att intervjua The Correspondents publisher. 

 

Dagarna innan löning fick vi in 70 000 kronor på kontot. I Sam Sundbergs text “trampade vi vatten”. Ett crowdfundingprojekt går igenom olika faser. Det är i början och i slutet av kampanjer som människor skänker som mest.

Vi ser inte kampanjen som förlorad! Tvärtom.

Det är nu det börjar.

Sam Sundberg refererar till en ”massiv uppmärksamhet”. Det har det inte varit. Hans egen text är en av få i traditionella medier om projektet. Ett ljudligt ”äntligen” har däremot hörts från frilansare på fältet, ungefär som när kängor sätts ner i blött gräs.

I de större medierna har man mest nyfiket sneglat på det här historiska medieprojektet.  På sociala medier har det däremot småbubblat och sakta växt.

Utan annonsering. Utan något annat än en idé, vår bakgrund som utrikesjournalister, vårt nätverk, vår digitala kompetens och en djup tro att vi inte är ensamma om att se behovet av fler perspektiv på världen utanför Sverige.

Faktum är att vi närmar oss målet. När solen nu lyser har vi passerat det magiska 500 000 kronors strecket. Det gör oss hoppfulla.  Hoppfulla om att vi inom en snar framtid kunna snöra på oss kängorna och börja leverera journalistik tillsammans med våra medskapare.

Jag har heller inte dragit igång detta själv vilket krönikan nästan målar upp det som. En mängd samspelande faktorer gjorde att en unik möjlighet öppnade sig när redaktionen för SIDA:s tidning Omvärlden plötsligt stod utan tidning och dessutom lades själva granskningen av svensk biståndspolitik ner när uppdraget gick till en kundtidningsaktör.

Det ä̈r något stort för hela branschen att en nedläggning av en tidning inte alls leder till en förlamande sorg utan till en exploderande handlingskraft.

Mångas gemensamma tanke om crowdfunding blev alltså lösningen. Digital kompetens togs in.

Min roll i projektet i denna fas är att vara talesperson och journalist.

Jag “hamnade inte bara i fängelse” som Sam Sundberg skriver. Granskningen av olja blev en 438 dagar lång berättelse om bläck. Jag skrev också en bok om erfarenheterna tillsammans med Johan Persson. En bok som över 150 000 människor köpt och läst.

Det gör att jag har en djup insikt om allmänhetens intresse för en journalistik som inte alltid ber om lov, som använder fötterna mer än Google och som tar reda på vem som ljuger och vem som talar sanning.

De samhällsintresserade världsmedborgarna som ä̈r vår målgrupp fanns med mig och Johan under de 438 dagarna och de har fortsatt vara med oss. Ung såväl som gammal. Vi som grundat Blank Spot Project förenas i vår tror på det journalistiska hantverket och på att många människor är beredda att betala för den.

Det är affärsmodellen.

Vi har presenterat en ambition. En väg framåt.

Jag tror på hantverket och på att många människor är beredda att betala för bra journalistik.

Pengarna går till att ge en försmak av vad vi vill göra. Allt är en fråga om förtroende att göra just det. Vi i redaktionen har ett trackrecord här vad gäller journalistiken och det redaktionella. Sam Sundberg vill se ”arbetsprover”.

Köp 438-dagar. Läs de senaste sex årens nummer av Omvärlden. Lyssna på Nils Resares senaste avslöjanden.

Följ Brit Stakstons arbete via hennes blogg eller Magda Gads rapportering från Liberia. Vi har valt att presenterar en idé, ett koncept och en tidsplan.

Resten är upp till våra potentiella läsare. Att avgöra om det räcker. Vår tydliga ambition är att arbeta med journalistik utan fördyrande mellanhänder och mellanchefer. Våra kommande medarbetare har synts i flödet under taggen #blankspot.

Den något skadeglada tonen i texten, där kvalificerad utrikesjournalistik ställs bredvid en underhållningsapp, kanske mest vänder sig till en egen föreställning om SvDs traditionella pappersläsare som skeptiska till digitaliseringen. Egentligen en ganska fördomsfull syn på läsarna hos en av de tidningar som gjort så mycket spännande digitalt.

Men när Sam Sundberg berättar på twitter att ”I inboxen frodas skadeglädjen över att det går trögt för “stalinisterna” i @blanksp_t.” kan man nästan höra klirret mellan grogglasen.

Och det verkar som att texten just tilltalat den läsargruppen.

Plötsligt minns jag att SvD var en av de tidningar som jag och Johan hade möten med inför reportageresan till Ogaden. När vi väl sköts och greps i Etiopien ringde redaktionschefen till vår kollega Anna Roxvall och undrade nervöst ”vi har väl inget skriftligt”. I ett läge då ovissheten var stor och vi ännu svävade mellan liv och död i öknen.

Med det stålbad som medierna nu genomgår kan man fråga sig om SvD finns kvar om ett par år.

Jag hoppas innerligt det.

Det är inte antingen eller utan både och som behövs.

Och skulle Sam Sundberg dra igång en crowdfunding för att rädda tidningen kommer jag att pytsa in.

Når vi en miljon är han en person jag gärna ser ges tid och resurser att granska vad kriget mot terrorismen gör med journalistiken och friheten på nätet. Det han skrivit om detta får en vilja läsa mer och längre.

Vi har nu uppnått 50 procent av målet på en miljon och har drygt 9 dagar på oss att samla ihop resten.

Det är något stort i att vår idé just nu ligger i händerna hos våra potentiella läsare. Eller medlemmar som vi ser dem. Medlemmar i en rörelse för en ny form av utrikesjournalistik.

Men katterna då?

Googla ”Cats + Afghanistan” så får du både och.

Både journalistik och djur med päls.

Det enda som borde dödförklaras i den här diskussionen är alla löjliga kattreferenser.

 

/

Martin Schibbye, för Blank Spot Project

 

Andra tycker till om jämförelsen:
I samtalen om artikeln på twitter gör journalisten Julia Skott jämförelsen. ” Lättare för Veronica Mars att få stöd än (hypotetisk) liten viktig doku på icke-engelska.” eller ”som att jämföra Lukas Moodyson med Steven Spielberg” som Micke Kazarnowicz skrev.

 

 

Följ oss:

https://twitter.com/blanksp_t

https://www.facebook.com/blankspt

http://instagram.com/blankspotproject/