Förslag till en handbok för frilansjournalister

I samband med firandet av pressfrihetsdagen bjöd Svenska Unescorådet, i samarbete med Kalityfonden och Reportrar utan Gränser, in till en konferens om journalisters säkerhet.

Jag höll en inledning där jag pratade om de förändrade förutsättningar som råder för journalister i krigszoner och presenterar en idé om en väg framåt. 

Inledning: 

“Det kommer att hända igen.

En svensk frilansjournalist kommer att slitas ur sitt fordon och hållas fången.  Andra kommer att trampas ner av en uppretad folkmassa. En del kommer att få splitter i benet efter en granatattack och förblöda. Ytterligare ett par kommer att förhöras och fängslas för att ha skrivit kritiskt om länder, andra dömas för att ha intervjuat grupper stämplade som terrorister.  

Det är jaktsäsong på journalister.

Snaran dras åt kring journalistiken.

Internationella konventioner som tidigare skyddad oss i kris och krig har förlorat i respekt och vi har själva blivit måltavlor.  En del pressfrihetsorganisationer talar om ”en perfekt storm”: Fler röriga konflikter, sämre resurser hos medieföretagen, fler frilansare (80 % av journalister i konfliktzoner är frilansare)och en insikt hos de stridande parterna att våld mot journalister fungerar.

Genom att döda budbäraren kan man tysta budskapet.

 

Situationen är inte helt ny – sedan journalisten Mr Kellog red med General Custer till slaget vid Little Big Horn har vi dött i tjänsten – men som många konstaterat under året behöver branschen samla sig till en diskussion om farliga frilansuppdrag.

Det behövs.

För hittills har debatten om frilansarnas villkor handlat mycket om arvoden i kronor och ören och om medieorganisationer ska ”köpa eller inte köpa”.  Debatten har ofta först med enbart stora ord om demokrati och pressfrihet eller utifrån ett arbetsgivareperspektiv med betoning på ansvar och pengar.

Inget fel i det.

Men det som jag upplever saknas är en diskussion om kunskaps- och erfarenhetsutbyte.

 

Frågorna är brännande. Hur fortsätter vi att rapportera från Afghanistan, vilket är det bästa sättet att hedra Nils Horner?

Flera redaktioner har efter hans död blåst av planerade resor till Kabul och bestämt att man inte köper in frilansmaterial.

Det är en farlig utveckling. Flera frilansare var frustrerade under det afghanska valet då inte en enda av oss kunde sälja sitt material eftersom redaktionerna inte villa ”ta ansvar”.

I högtidstalen talas det allt mer om vikten om utrikesjournalistik.

I verkligheten har vi fått mindre. Den här låsningen måste vi komma ut ur.

För vad händer med utrikesbevakningen när det blivit skottpengar på journalister?

 

Jag tänkte i den här inledningen lista ett antal idéer till en framtida branschdiskussion som kunde lösa upp den här låsningen.  Se det som ”food for taughts” och kom gärna med synpunkter.

Det är idéer. Testballonger. Ingen programförslag.

Jag tror inte på EN branschmodell. Jag tror inte på EN fond. EN organisation. Ingen äger den här frågan. Jag tror på många modeller och många fonder.

Men framför allt tror jag på en gemensam diskussion.

 

 

1. CERTIFIERING

 

I USA och England har frilansarna i ett decennium brottats med den här problematiken och där ligger man långt före i säkerhetsarbetet. En mängd organisationer som INSI och Rory PECK, RISC jobbar med säkerhetsfrågor och kursutbudet är stort.

Vi behöver inte uppfinna hjulet på nytt.  Många i Sverige har också stora kunskaper i detta och många aktörer sitter på en otrolig kompetens.  För att inte tala om kunskaper bland utrikesredaktörer på redaktionerna.

Ett sätt att få upp statusen, medvetenheten och även arvoden kunde vara att enas om ett antal kurser/kunskaper man ska ha gått/rekvirerat innan man ger sig ut.

(I dagsläget Försvarets Överlevnadsskola, Folke Bernadotte akademins utbildning och FOJO:s veckokurs).

Efter de kunskaperna besitter man kunskaper i akutsjukvård, kidnappningsscenarion, digital säkerhet, kunskap om hur trauman och stress påverkar kroppen etcetera. Särskilda kurser för risker mot kvinnliga reportrar kan också vara aktuellt.

Tillsammans inventera utbudet av kurser och om det finns luckor i utbudet komplettera och gemensamt ta fram fler kurser.

 

2. MER BYRÅKRATI

 

Vi har haft en treårsperiod i Sverige med fyra skjutna journalister. En knivhuggen. Flera arresterade.

Efter att BBC under en kort period förlorade många medarbetare var deras svar ”more bureaucracy”. Det vill säga innan en reportageresa fyller man i formulär med vart man ska åka, vem man ska träffa, hur länge man ska vara där. Försäkringsläget. Riskanalysen. Kontaktuppgifter till anhöriga. Blodgrupp. DNA. Allt.  Allt. Allt.

Bara att göra detta får en att tänka till en gång och det är nyttigt att diskutera riskanalysen med någon annan än sig själv.

Vilka är riskerna? Är reportaget värt riskerna? Hur ser riskanalysen ut.?

För detta är den första frågan som kommer när det går åt helvete. Hur gör man då denna riskanalys?

Finns många olika metoder. De flesta börjar med:

Var reportaget sker? Vilket är språket, kulturen, sederna? Säkerhetsläget? Vilka kontakter har du? Se till att skaffa så många som möjligt. Ha alltid en tydlig och enkel plan. Vad sker när något händer?

Standardformulär för detta finns på redaktioner och hos enskilda frilansare. Men varför inte jämföra dem och se fördelar och nackdelar med de olika listorna. Vilka uppgifter vill berörda myndigheter ha om det blir skarpt läge.

Under den relativt nystartade kursen på Fojo har ett sådant formulär tagits fram som kan utgöra en grund för en diskussion.

Jag har alltid jobbat med en ”emergency mapp” som innehåller kopior på pass, visum, uppdragsgivare, nummer till fixare etcetera, säkerhetsfrågor, så kallade ”proof of life”.

Men också en diskussion om hur kommunikationen ska skötas.

Hur ofta man ringer? Har man kollat upp de fixare man ska jobba med?

Och framför allt: Om det värsta sker. Vem slår larm. Till vem? Vem tar hand om anhöriga. Publicitet eller inte publicitet. Är det en stat eller ett kriminellt gäng?

Allt detta bör ingå i byråkratin inför en resa.

 

 

3. UTRUSTNING

 

Vi pratar vinklar och reportage. Varför inte också prata packlistor.

Alla har sina egna favoritsaker. Min är vätskeersättningen Resorb. Många andra talar om vikten av icke-brännbara kläder. Våtservetter. Andra om billiga gamla Nokia-telefoner. De flesta här i rummet har stora ljusstarka skärmar och ingen extra laddare eller batteri på sig.

Det vore ansvarslöst om detta vore annat än ett seminarium.

Nyckeln är att kunna ta hand om sig själv och inte bli en belastning för andra. Ni anar inte hur många journalister som läkare utan gränser och Röda Korset får ta hand om.

Det handlar inte bara om konfliktzoner utan lika mycket om arbete i naturkatastrofer, översvämningar – och glöm inte att vi både här och i vårt grannland haft terrorattentat.

Varför inte öppna upp för en diskussion om ett baskitt som alla frilansare bär med sig. Om man blir skjuten ska man veta att kollegan har ett första förband på sig och har utbildning på utrustningen.

Man reser inte naken. Ser vi nakna kollegor på fältet så kan man då ta en diskussion med dem utifrån detta.

Sattelittelefoner och spårsändare har sjunkit drastiskt i pris. Men vi bör då också ha en diskussion om vad som händer när man trycker på spårsändarens larmknapp.

Vem kommer? Kavalleriet? Det har länge pratats bland organisationer om att köpa in GPS:s som frilansare kan låna och ta med sig. Det är fortfarande mycket snack och lite hockey.

Men vem gör det? Vilka risker finns förenade med att bära med sig den här tekniken?

 

 

4. UNDER RESAN

 

Ofta när vi analyserar risker så pratar vi om de gånger när de gick åt helvete. När vi kidnappats, skjutits eller fängslats. Men vem tar hand om alla de lärdomar och erfarenheter från när det faktiskt gick bra. När kollegor genom att inte bo på bottenvåningen eller i ett rum med balkong klarade sig?

När kloka beslut under demonstrationer och kravaller som att, göra sitt jobb, ta citat från bägge sidor och sedan INTE hänga kvar, gjort att man kommit hem med reportagen.

De historierna är inte lika bra på puben. Men i ett erfarenhetsarbete är de lika värdefulla som de andra.

Som ni hör är det många trådar.

Mitt konkreta förslag här i dag tillsammans panel, publik och organisationer gemensamt tar fram en:

 

5. ”Överlevnadshandbok för frilansjournalister”.

 

En handbok användbar för att planera, genomföra och komma hem vid liv med ett reportage efter riskfyllda resor.

Det gäller så klart att hålla balansen mellan ”Handbok” och Anekdotbok. Handboksdelen gör att boken känns viktig och nyttig, anekdotdelen gör att den känns kul och läsvärd.

Man kan tänka sig hårda ämnesrubriker, från rännskita till att bli kidnappad eller arresterad och inlåst i fängelse? Ett scenario följt av en anekdot, en expert, en check- och packlista samt en ruta med överkurs.

Jag tänker mig hela spektrat från förberedelser och praktiska instruktioner till moraliska dilemman. Samt: Hur lägger man ett tryckförband? Nätsäkerhet. Vad gör jag i en gisslansituation? (självklart finns det saker i ett sådant kapitel som inte kan skrivas i klartext). Vad händer vid en minexplosion? Vilka försäkringar gäller?

Kom gärna med förslag på fler kapitel som rör erfarenheter, före, under och efter en resa.

Jag erbjuder mig att vara redaktör för en sådan bok/antologi under året. Den kan realistiskt sätt vara klar till pressfrihetsdagen den 3 maj 2015. (UNESCO i Sverige har gått med på att bidra till denna publikation. Fler organisationer som också vill göra så hör av er till mig eller UNESCO.

Alla som vill bidra med kapitel, och olika erfarenheter är välkomna att höra sig martin@martinschibbye.se

Andra som jag vet sitter på guldgruvor av erfarenheter kommer att sökas upp och intervjuas. Min tanke är att ta fram och inventera kunskapsläget i en handbok som i första hand vänder sig till frilansare och ska kunna användas i journalistutbildningen. Man kunde fundera på att skriva den i populariserad form med mycket humor så att den även blir användbar även för backpackers, turister, diplomater och allsköns rastlösa själar på resande fot.

Varför?

För att lösa upp den låsning som nu finns när det gäller ansvarsfrågorna. För att konkret jobba med något handfast.

På sikt tror jag dock att det behövs mer.

6. Skyddsombud.

Bildbyrån Kontinent slet med mitt och Johans fall och med Niclas Hammarströms och Magnus falkeheds fall på ideell basis. Frågan är om inte ett internationellt skyddsombud bör anställas av Frilans Riks, SJF, Servicebolaget, Reportrar Utan Gränser, Bildbyrån Kontinent, Kalityfonden eller annan aktör. En fast kontaktperson för frilansare att hålla kontakten med, lämna sina formalia-listor till, bolla med.

En tjänst som årligen sammanställer indicierapporter över lärdomar från alla de gånger när det inte gick åt helvete men där vi kollektivt lärde oss något. Ett kunskapscentrum med tips på fixare i olika länder och städer och en plats där rapporter hamnar efter resor.  Denna funktion bör ha tillgång till en buffert med pengar för allehanda situationer som kan uppstå och hålla sig ajour med den internationella utvecklingen.

En pitbull på vår sida.

 

7. Lagändringar.

I konflikter ses vi journalister som civila. En kidnappad journalist är bara en kidnappad civil. Vi skyddas inte av den internationella humanitära rätten som Röda Korsets personal.  Det innebär att det är journalisten som individ, inte det journalistiska uppdraget, som skyddas av regelverket. Frågan är om inte skyddet för journalister i konflikter borde kopplas till press- och yttrandefriheten. Kan det rentav ses som en nödvändig förutsättning för att civilbefolkningens berättelser att nå ut.  För att de överhuvudtaget ska kunna träffa en journalist och kunna använda sin yttrandefrihet. Hur driver vi på politikerna i den här frågan?

 

Avslutningsvis så måste man alltid, i en tid när det dör en journalist var tredje dag, ödmjukt alltid påminna om att 86 procent av de journalister som dödas är lokala journalister.

Och att det farligaste att bevaka runt om i världen inte är krig, kriminella gäng, eller naturkatastrofer utan inrikespolitik.

Den farligaste platsen för oss här i Sverige rent statistiskt är badrummet och köket. “