Fågelsång för Dawit Isaak

I dag släpptes musikvideon och låten Fågelsång som Rafael Edholm producerat för att uppmärksamma Dawit Isaak. Låten är skriven av Sebbe StaxxDaniel Boyacioglu och Moh Denebi. I videon har flera journalister, artister och sportprofiler fått gestalta hur det är att vara inspärrad i en liten cell i många år.

Jag är själv med och knackar i väggen.

Låtens titel kommer sig av att näktergalen på sin väg mellan Afrika och Europa mellanlandar i just Eritrea. Titeln “Fågelsång” väcker minnen. Fåglarna man såg i häktet var speciella.  Jag kom och tänka på dem i dag när musiken och videon hade premiär.

I 438-dagar skriver jag:

“Jag står på den blå vattendunken och stirrar ut på rastgården genom det lilla hålrummet ovanför dörren. Taggtråden hänger som fjolårets murgröna över betongmurarna.

Det finns gott om fåglar där ute. Jag petar ut små bitar av det stenhårda brödet och kan sedan höra ljudet av vingpennor mot plåt blandat med krafsandet från klor mot cement.

Fåglarna måste ha lärt sig att människor i cementburar innebär bröd till dem. I generation efter generation från det att polisstationen byggdes har de sedan kommit inseglandes och slagit sig ner utanför cellerna. Fångarna älskar dem, och just nu, sensommaren 2011, finns det gott om fångar på den federala polisstationen Maikelawi.

Jag lär mig känna igen några av fåglarna och ger dem namn. Anna går ryckigt med huvudet hoppande fram och tillbaka, lite som en dinosaurie. Hon är liten som en sparv men har formen av en duva. Linnea är den vackraste fågeln: en långbent vadare med silvergrön kropp som föredrar vattenpölarna på gräsmattan framför betongen och de skitiga stuprännorna. Karin är en vit duva. Hon representerar hoppet. Sällsynt, men desto mer effektfull när man väl får syn på henne genom den lilla öppningen.

Jag hör hur de flaxar och tänker på Lalehs låt Han som tuggar kex. Vill så gärna minnas texten, och förbannar mig själv för att jag inte kan flera saker utantill. Då hade det varit lättare att uthärda isoleringen.

Efter att ha serverat mina nya vänner frukost slår jag mig ner på den tunna madrassen och försöker fånga upp solstrålarna som letar sig in ovanför celldörren.

Att studera fåglarna blir en sorts verklighetsflykt. Jag önskar att jag visste vilka arter de var. Jag borde be ambassaden om ett uppslagsverk.

Jag är inte den första fången i historien som blir besatt på detta sätt. Filmen The Birdman of Alcatraz handlar om en fånge som adopterar skadade exemplar till sin cell. För en fågelintresserad fånge vore Etiopien en dröm. All tid i världen och över 800 arter, varav 30 är utrotningshotade och enbart kan ses här.

Kanske kunde det vara vägen in i Ogaden? Att säga att vi är ornitologer?

Det har slutat regna och nya arter trängs i vattenbadet på rastgården, men det är svårt att skilja den ena från den andra. När de ska flyga sin väg lyfter de samtidigt, svänger samtidigt. Likformigheten är deras försvar mot rovfåglarna.

Vi människor är oftast likadana. Vi anpassar oss till omgivningen. Det är få som avviker. Att gå sin egen väg får konsekvenser.

På romersk tid kunde en brottsling förklaras fågelfri. Inte fri som en fågel. Nej, fri att straffas med döden av varje fri man som den fågelfrie mötte.”

 

/…/

 

  • Julia

    För en halvtimme sen läste jag ut er bok. Väldigt stark, behöver ta en bokpaus nu för att smälta allt jag läst. Det är så sjukt hur vissa delar av världen fungerar. Tänk alla som sitter fängslade hela sina liv utan någon egentlig anledning. /www.juliaswellness.se

  • Magda

    Har nyss läst er bok och känner mig helt slut, tom och arg. Men samtidigt taggad att göra någon vettigt för folk som har det svårt. Tack för en bra bok som gör mig till en bättre person. Bra kämpat!!!

    Är lite nyfiken på om ni har någon kontakt med några från fängelset.

  • http://www.telluselleliving.com/ Hannah Telluselle

    Jag kommer också ihåg fåglarna jag såg uppe på avsatsen vid taket på sjunde våningen på FDC Honolulu, precis som den vita fjärilen som uppenbarade sig utanför mitt smala fönster i fullmånens ljus, tre nätter i rad våren 2012. Men ni, eller någon annan, behöver ju knappast gå och knacka på min dörr i flera års tid varje morgon för att stalka och hota mig i Stockholm för det, eller hur?