Blank Spot Project – ett steg mot ökad säkerhet för utrikesfrilansare

Var i morse med i TV:s 4 nyhetsmorgon och lyssnade på den nyss hemkomne journalisten Joakim Medin. Otroligt imponerad av att han är så sammanhållen. För bara någon vecka sedan satt han inlåst i en isoleringscell och såg medfångar torteras.

Han bär på en oerhört viktig berättelse och jag ser fram emot att läsa och lyssna mer på honom framöver. Han kommer till Blank Spot Projects webbsänding imorgon som drar igång klockan 18.00.  Det är viktigt att vi lyssnar till de unika erfarenheter han bär på.

I studion var också TV:4.s korrespondent Rolf Porseryd som berättade om när han förlorade kollegan Ulf Strömberg i Afghanistan. Men också om att större redaktioner skickar färre frilansare av säkerhetsskäl.

En av vår tids stora frågor, enligt honom.

På fikabordet utanför studion låg en intervju med Niclas Hammarström och Magnus Falkehed som ju i dagarna kommer ut med sin bok om sin tid som kidnappade i Syrien. Vi har alla mordet på Nils Horner färskt i minnet.

Själv berättade jag om vilka tankar det väckte att kastas tillbaka till en tid av adrenalin när allt gick i slowmotion. Men också om Blank Spot Project som jag ser som ett svar på många av frågorna som ställs.

Under de senaste två åren har vi sett hur antalet döda, fängslade och kidnappade journalister har nått rekordnivåer.

Attackerna mot journalisterna är inte bara ett hot mot enskilda individer utan också mot den oberoende journalistiken som sådan.

Mot vår rätt att få veta.

Jag har tänkt mycket på vad Blank Spot Project kan bidra med i detta arbete. Hur ska vi som arbetsgivare se på de frilansare som ska jobba för oss? Vårt projekt är så mycket mer än bara konfliktrapporteringen och det är till och med så att många konflikter står i vägen för de verkliga berättelserna. Men samtidigt måste frågan besvaras:

Hur blir man den arbetsgivare man själv drömt om att ha?

Målsättningen är att vi ska se till att de som jobbar för oss har resurser och i alla lägen är utbildade och skyddade på bästa tänkbara sätt. En detalj kan vara att betala ut förskott av arvodet för reportage så att reportern och fotografen har resurserna ute på fältet.

Vi tar också ansvar för de tolkar och lokala journalister vi jobbar med så att de också omfattas av vårt säkerhetsarbete.

Jag har nedan försökt lista dessa tankar i punktform. Min förhoppning är att Blank Spot Projects principer leder till att frilansarnas ställning höjs i branschen som helhet.

(Jag driver tillsammans med Svenska UNESCO-rådetReportrar Utan Gränser och Kalityfonden ett långsiktigt arbete med att ta fram en säkerhetshanbok för frilansare som ska vara klar i maj 2016 och mycket av de erfarenheterna kommer jag att ta med mig in Blank Spot Project).

Principerna nedan representerar ett moraliskt ansvarstagande från oss som arbetsgivare samtidigt som frilansare garanterar att de ska förbereda sig på bästa möjliga sätt inför ett uppdrag om de jobbar för oss.

Det här är ett första steg.

Jag ser dessa punkter som vårt bidrag till en pågående branschdiskussion. Ett steg i ett livsviktigt samtal som ständigt måste hållas vid liv.

 

1)  FÖRBEREDELSER

Innan en frilansare skickas ut på uppdrag av Blank Spot Project kommer vi att säkerställa att frilansaren har tillräckliga kunskaper för att ta hand om sig själv och sina kollegor. Det innebär att alla nyligen ska ha genomgått en kurs i förstahjälpen och utbildning på den materiel som man alltid bär med sig. Dessa kunskaper ska uppdateras årligen genom påbyggnadskurser i första hjälpen och medicin anpassad för det aktuella reportageuppdraget. Utöver kunskaper i akutsjukvård, kidnappningsscenarion och digital säkerhet, ska reportern också vara utbildad på hur trauman och stress påverkar kroppen. Vi kommer årligen att tillsammans med reportrar och medlemmar inventera utbudet av kurser och om det finns luckor i utbudet komplettera och själva ta fram egna specialanpassade kurser.

 

2) FÖRSÄKRINGAR

Vi kommer alltid att se över och införskaffa specialförsäkring som täcker oförutsedda händelser, förlust av utrustning, sjukdom, och som gäller även i områden som UD avråder ifrån att resa till.

 

3) UTRUSTNING

Journalister som kommer att jobba för oss i konfliktzoner ska ha med sig skottsäker väst och hjälm samt en extra uppsättning med skyddsutrustning för tolkar och fixare som man anlitar. Alla journalister som kommer att arbeta i konfliktområden ska ha genomgått Försvarets Överlevnadskurs och/ eller Folke Bernadotte Akademins kurs, eller liknande utbildning utomlands.

 

4) RUTINER

Väl på plats ska journalisten ha en detaljerad plan för hur arbetet ska utföras. Inklusive färdvägar, transportmedel, kontaktpersoner och kommunikationsstrategier. Vi kommer att ha dagliga och ibland minut för minut kontakt med reportrarna på fältet från kontaktpersoner i regionen och från huvudkontoret. Om något går snett vill vi kunna fånga upp det direkt och agera: under och över radarn.

 

5)  KÄLLSKYDD

Alla som jobbar för oss kommer att genomgå en omfattande utbildning i digital säkerhet för att kunna skydda källor, uppgiftslämnare, intervjupersoner och sig själva från övervakning och spårning.

 

6) FÖRBEREDELSER

Innan en reportageresa läggs mycket tid på förberedelser då allt från säkerhetsläget till den journalistiska planen gås igenom. I den processen kommer vi att lyssna på diplomater, hjälporganisationer och internationella kollegor och dela informationen med våra reportrar.

Vi kommer att våga vara byråkratiska. Säkerhet tar tid och förberedelser måste få ta tid.  Hellre en inställd resa än en oförberedd resa.

 

7) MER BYRÅKRATI

Alla reportrar som jobbar för oss kommer att få fylla i ett formulär med alla kontaktuppgifter till anhöriga, blodgrupp, DNA, och rutiner för vad som sker vid en kidnappning, fängslande eller dödsfall. En mapp kommer att sammanställas som innehåller kopior på pass, visum, nummer till fixare etcetera. Denna ”emergency-mapp” kommer att även innehålla säkerhetsfrågor, så kallade ”proof of life”. Men också plan för hur kommunikationen ska skötas: Hur ofta vi ringer. Vi kommer gemensamt titta på om man har kollat upp de fixare man ska jobba med? Och framför allt: Om det värsta sker. Vem slår larm? Till vem? Vem tar hand om anhöriga? Gäller det då publicitet eller inte publicitet. Är det en stat eller ett kriminellt gäng? Allt detta bör ingå i byråkratin inför en resa.

Och om olyckan är framme finns en handlingsplan färdig på skrivbordet.

 

8) PACKLISTOR

Andra pratar vinklar och reportage med sina frilansare, vi kommer också att prata packlistor. Vikten av icke-brännbara kläder. Våtservetter. Billiga gamla Nokia-telefoner i reserv. Nyckeln är att kunna ta hand om sig själv och inte bli en belastning för andra. Ni anar inte hur många journalister som läkare utan gränser och Röda Korset får ta hand om årligen.

Det gör vi inte bara inför ett arbete i konfliktzoner utan lika mycket inför reportage om naturkatastrofer och översvämningar.

Alla som jobbar för BSP kommer att bära med sig ett baskitt med utrustning och ha utbildning på den utrustningen.

 

9) KUNSKAPSBANK

Vi kommer att sammanställa både ”Good practise” och indicierapporter. Ofta när vi analyserar risker så pratar vi bara om de gånger när det gick åt helvete. När kollegor kidnappats, skjutits eller fängslats. Men vem tar hand om alla de lärdomar och erfarenheter från när det faktiskt gick bra. När kollegor genom att inte bo på bottenvåningen eller i ett rum med balkong klarade sig? När kloka beslut under demonstrationer och kravaller som att, göra sitt jobb, ta citat från bägge sidor och sedan INTE hänga kvar, gjort att man kommit hem med reportagen.

I ett kunskapsinhämtande är de lika värdefulla som de andra. Vi kommer att samla in dem och bygga en kunskapsbank. Vi kommer att årligen sammanställa indicierapporter över lärdomar från alla de gånger när det inte gick åt helvete men där vi kollektivt lärde oss något. Blank Spot Project blir kunskapscentrum med tips på fixare i olika länder och städer och en plats där rapporter hamnar efter resor.

Blank Spot Project blir en pitbull på frilansarnas sida.

 

10) BLANK SPOT PROJECT CLUB

Ett sätt att sprida erfarenheterna från fältet till en ny generation frilansare är att med jämna mellanrum arrangera och webbsända evenemang där nyss hemkomna frilansare berättar om hur de jobbade, hur de tänkte och vad de lärde sig av resan. Lite inspirerat av den brittiska Front Line Club. En informell samlingsplats där man kan stöta och blöta specifika frågeställningar och sprida kunskapen.