Attack på yttrandefriheten

Ett fasansfullt dygn av bläck och blod ligger bakom oss. Kyrkklockorna ringer i ett regnigt Paris samtidigt som jag ser gårdagens bilder i tidningarna på ett människligt hav med pennor uppsträckta i luften: Tiotusentals, samlade, sida vid sida, axel mot axel, på Place de la République.

Många med skyltar med orden “Je suis Charlie” – “Jag är Charlie” för stöd till tidningen, och från städer som Marseille, Toulouse och Lyon kommer bilder där republikens barn tar till gatorna för att visa sitt stöd för de mördade journalisterna, deras anhöriga, tidningen och pressfriheten.

Sida vid sida för det fria ordet.

I allt det hemska är detta så bländande vackert.

Det känns tryggt att veta att försvaret av det fria ordet sitter i ryggmärgen. Jag hoppas att de scener av solidaritet och medmänsklighet vi nu ser kan fungera som smärtstillande medel för de anhöriga.

 

Parisbornas agerande visar att ett mord på en journalist är ett angrepp på oss alla.  Att en massaker på en hel tidningsredaktion är ett journalistikens elfte september, ett attentat mot pressfrihetens allra heligaste rum, en attack mot demokratins blodomlopp.

I havet av människor håller ett par av demonstranterna upp en skylt med texten ”Jag är inte rädd”.

Det är hoppfullt.

Nu är tiden att hålla fast vid varandra och inte ge efter för rädslan.  Att vägra låta sig skrämmas är det bästa motståndet. Att möta intolerans med mer tolerans. Att fortsätta skratta åt det inskränkta. Även åt döden.

Bilden som satirtecknaren David Pope tagit fram med en terrorist som skjutit ihjäl en tecknare till kommentaren ”He drew first”, får det att rycka till i smilgroparna.

Där, ur den mikrosekunden, kan man hämta kraft.

 

Men samtidigt är jag rädd. Livrädd. Dels för terroristerna. Men också för vad det här gör med oss. Rädd för att vi inte ska orka bära varandra. För att hatet ska växa sig starkare.

Om den elfte september förändrade utrikespolitiken så kommer gårdagens attack att förändra journalistiken. Frågan är bara hur?

”Je suis Charlie”, skriver vi idag. Men frågan är vem som vågar vara Charlie i morgon?

Om priset är döden.

I dag såg vi inte bara en tidning utplånas med våld, utan också Europa förlora en röst.

Vilka journalister vågar både skoja med, provocera och granska högerextremismen och jihadismen? Vilka vågar rapportera om våldet i Syrien, korruption i Ryssland, eller drogkartellernas makt i Mexico?

Konflikter och ämnen vi vet för lite om eftersom det blivit skottpengar på journalister i de här regionerna.

 

För att hitta en liknande massaker på journalister i historien måste man ta sig över den Sydkinesiska sjön till Filippinerna. 2009 grävde polisens tekniker ur röran av stål, kött och jord fram 57 kroppar och sex fordon. En hel presskonferens hade mejats ner.

Massakern delade de lokala journalistkollegorna i två läger. Många beväpnade sig enligt logiken “bättre att bli arresterad än att bli skjuten” medan andra argumenterade för att just pressetik och objektivitet var det långsiktigt bästa skyddet mot kulor. På det lokala journalistförbundet så tog man fram nya riktlinjer. Efter tidigare mord uppmanades man att jobba i par. Nu skulle man jobba i grupp. Massakern fick bara praktiska men inte innehållsmässiga konsekvenser för rapporteringen.

 

Jag hoppas att redaktioner i dag på sina morgonmöten går igenom säkerhetsrutinerna och tar minsta hot på största allvar. Det är farligt att vara journalist och det blir farligare också här hemma. Enligt färsk statistik från FN-organet Unesco mördas i genomsnitt en journalist i veckan. Sedan 2005 har hela 720 journalister mördats i tjänsten, i de flesta fallen har ingen gripits. Det farligaste ämnet att rapportera om är enligt statistiken politik.

Det stora antalet mord får också konsekvenser för rapporteringen.

När mördarna allt för ofta går fria sporrar det fler som ser en fri journalistik som ett hot att fortsätta ge sig på journalister.

 

Men minst lika viktigt som att fördöma morden är att stötta de journalister, redaktioner och satirtecknare som lever. På hemsidan för tidningen Charlie Hebdo fanns innan massakern en text där man förklarade det prekära ekonomiska läget för läsarna och bad om stöd.

Vi bör fördöma angreppen på pressfriheten och sedan se till att ta en prenumeration på en satirtidning, så att redaktioner och de som med livet som insats arbetar för det fria ordet har råd med säkerhet och så att bildkonstnärer kan fortsätta häckla allt och alla.

Nu är tiden för att visa solidaritet.

Imorgon vässar vi pennorna.

  • Karl

    Den bästa reaktion på denna fruktansvärda tragdei jag läst. Saklig, ärlig och hoppfull.
    Bra, Martin!

  • Martin Linderoth

    Varför nämna högerextremister när det handlar om muslimska gärningsmän? Tror ni verkligen det är en slump att yttrandefrihet och pressfrihet lyser med sin frånvaro i muslimska världen? Stödet för yttrandefrihet där man får göra satirteckningar på islams profet är generellt sett väldigt liten i den muslimska sfären. Precis vad SD och andra realister försökt berätta för er så kallade journalister, men ni har inte lyssnat.

    • Anneli

      Hej Martin L. Att nämna olika grupper som hotar yttrandefriheten, extremister av olika grunder, är så klart en självklarhet att nämna.

      Hej Martin S! I morgon vässar vi pennorna! Tack!

  • A

    Vilken satirtidning tänker du börja prenumerera på, eller har redan en prenumeration på?

  • Karin W.

    Jag, en “gräsrot”, stöder dig och alla andra som slåss för det fria ordet!

    • Tommy Sjöberg

      Kan du ge något exempel på någon som inte vågat skriva om
      korruptionen i Ryssland.

  • http://www.access-till.blogspot.com Uno Hansson

    ”… att inte ha något att känna sig kränkt över, något att strida mot, är deras mardröm…”
    Av de spekulationer om orsaken till dessa fruktansvärda händelser så gissar jag att ovanstående är det som är närmast extremisternas motiv – alltså tristess och blasé över egna tillkortakommanden. Gäller då även för dem som lämnar tristessen här i Sverige för att slåss för IS. Mohammed och islam är nog bara svepskäl…
    http://www.aftonbladet.se/kultur/article20129567.ab

  • http://www.njohan.se/ Johan Norberg

    .. folk har som svårt att skilja religion med terrorism verkar det som… i sådana fall skulle man nästan kunna dra samma paralleller med “Brevik och kristendom”? Att alla Kristna är som Brevik

  • elin brödje

    Tack Martin Schibbye mycket välskrivet. Världen behöver flera som du!